Jag har alltid älskat att skriva. Jag skrev och skrev och skrev när vi hade uppsatsprov i svenska i skolan. Älskade att hitta på och att berätta. Jag tänkte tidigt att jag skulle bli författare. Sen styrde jag ändå in mig själv mot journalistik vilket ju inte alls blev rätt på nåt sätt. När jag läste journalistik var det snarare foto, formgivning och marknadsföring som lockade än att på begränsat antal tecken skriva om verkligheten (ja, det var rätt sorts journalistik jag läste). Jag ville göra världen vackrare, hellre än att spegla den som den var. Kanske är det därför jag hellre tittar på hollywood-produktioner än på nyheter. Verkligheten är svår att komma ifrån ändå, allt hemskt som händer tenderar ändå att nå fram genom bruset. Och jag tror att alla ibland behöver fly in i en annan verklighet än den vi lever i.
Jag har ingen dröm om att bli journalist längre. Men drömmen om författarskapet finns kvar. En bok är skriven, har bara den där slutputsen kvar innan jag ska få den refuserad av förlagen. För att få pushen att skriva klart den, för att kunna börja på alla andra bokidéer jag har, så går jag lite skrivkurser lite då och då. Så det kändes som en naturlig väg att gå för att hitta vänner i Sitges med, att gå med i en skrivgrupp. Och det kändes också spännande att få skriva på engelska, jag har aldrig skrivit fiction på engelska förut.
Och min skrivargrupp är helt fantastisk. Inte bara människorna i den utan också vad den får mig att prestera. Jag skriver långsammare på engelska så det blir ingen roman, men små korta berättelser och texter jag aldrig skrivit förut. Ett språk jag inte haft förut, kanske för att jag inte skriver på mitt eget. Vi träffas en fredag varannan vecka, två timmar. Vi får en skrivuppgift som ser olika ut för varje gång. Och sedan skriver vi i 30 minuter oavbrutet. Och högläser sedan våra berättelser när vi skrivit färdigt. Och jag bara älskar det. Känner mig så enormt upprymd efter varje gång och så sugen på att skriva mer. Och dessutom kommer jag varje gång hem med en ny berättelse som är min. En historia som aldrig hade kommit ur mig om jag inte varit där just då.
Sedan jag kom tillbaka till Sverige igen har jag inte skrivit alls. Jag har fått uppgifterna på distans men det känns liksom inte lika lustfyllt utan mina vänner omkring mig, och utan Carinyos clubs fina innergård. Och jag saknar att få höra alla andras berättelser läsas upp. Vissa har jag fått skriftligen och läst. Läst dem med författarnas röst i mitt huvud. Det är inte samma sak men så nära jag kan komma just nu. Någon gång kommer jag tillbaka. Jag vet det. Innan dess ska jag rycka upp mig, skriva mina uppgifter hemifrån, redigera klart min bok och hitta andra sammanhang att skriva i. För att jag måste. Och vill.