Att skriva

Jag har alltid älskat att skriva. Jag skrev och skrev och skrev när vi hade uppsatsprov i svenska i skolan. Älskade att hitta på och att berätta. Jag tänkte tidigt att jag skulle bli författare. Sen styrde jag ändå in mig själv mot journalistik vilket ju inte alls blev rätt på nåt sätt. När jag läste journalistik var det snarare foto, formgivning och marknadsföring som lockade än att på begränsat antal tecken skriva om verkligheten (ja, det var rätt sorts journalistik jag läste). Jag ville göra världen vackrare, hellre än att spegla den som den var. Kanske är det därför jag hellre tittar på hollywood-produktioner än på nyheter. Verkligheten är svår att komma ifrån ändå, allt hemskt som händer tenderar ändå att nå fram genom bruset. Och jag tror att alla ibland behöver fly in i en annan verklighet än den vi lever i.

Jag har ingen dröm om att bli journalist längre. Men drömmen om författarskapet finns kvar. En bok är skriven, har bara den där slutputsen kvar innan jag ska få den refuserad av förlagen. För att få pushen att skriva klart den, för att kunna börja på alla andra bokidéer jag har, så går jag lite skrivkurser lite då och då. Så det kändes som en naturlig väg att gå för att hitta vänner i Sitges med, att gå med i en skrivgrupp. Och det kändes också spännande att få skriva på engelska, jag har aldrig skrivit fiction på engelska förut.

Och min skrivargrupp är helt fantastisk. Inte bara människorna i den utan också vad den får mig att prestera. Jag skriver långsammare på engelska så det blir ingen roman, men små korta berättelser och texter jag aldrig skrivit förut. Ett språk jag inte haft förut, kanske för att jag inte skriver på mitt eget. Vi träffas en fredag varannan vecka, två timmar. Vi får en skrivuppgift som ser olika ut för varje gång. Och sedan skriver vi i 30 minuter oavbrutet. Och högläser sedan våra berättelser när vi skrivit färdigt. Och jag bara älskar det. Känner mig så enormt upprymd efter varje gång och så sugen på att skriva mer. Och dessutom kommer jag varje gång hem med en ny berättelse som är min. En historia som aldrig hade kommit ur mig om jag inte varit där just då.

Sedan jag kom tillbaka till Sverige igen har jag inte skrivit alls. Jag har fått uppgifterna på distans men det känns liksom inte lika lustfyllt utan mina vänner omkring mig, och utan Carinyos clubs fina innergård. Och jag saknar att få höra alla andras berättelser läsas upp. Vissa har jag fått skriftligen och läst. Läst dem med författarnas röst i mitt huvud. Det är inte samma sak men så nära jag kan komma just nu. Någon gång kommer jag tillbaka. Jag vet det. Innan dess ska jag rycka upp mig, skriva mina uppgifter hemifrån, redigera klart min bok och hitta andra sammanhang att skriva i. För att jag måste. Och vill.

Vänlighet

Någon sa att den aldrig mött så många vänliga människor som i Sitges. Jag håller med. Och jag undrar om det är Sitges som gör dig vänlig, eller om vänliga människor dras till Sitges? Jag vet faktiskt inte, kanske är det en kombination. Men jag upplever mig nog lite vänligare när jag är här, så kanske är det så. Sitges makes people nice. Sitges är ju en regnbågsstad också, det i sig kan väl också tala för att det är öppensinnade och vänligt inställda människor som kommer hit.

Det är många inflyttade i Sitges. Skandinaver, holländare, britter och amerikaner för att nämna några. Det är lätt att bli bekant med folk. Sitges är en liten stad med knappt 25.000 invånare. Det är med andra ord efter 3 månader här i Sitges inte så ofta du går ut genom dörren utan att träffa på någon du hälsar på eller pratar med. Jag som alltid trott att jag är en storstadsmänniska har börjat tänka om. Jag trivs inte alls lika bra i Barcelona som i Sitges. Jag längtar tillbaka till Sitges så fort jag kliver av tåget i Barcelona. I Sitges finns ett lugn som inte finns i en storstad. Massor med butiker och restauranger men ändå lugnt. Gator som myllrar av människor men ändå stillsamt. Och med knappt några bilar eller bilvägar alls i innerstaden. Och havet som ligger vid staden. Också vänligheten. Ja, det är nog den jag tycker så mycket om. Kanske är det också den som styr över spådomen som sägs vila över Sitges: ”Har du en gång varit i Sitges kommer du att komma tillbaka. Och har du en gång bott i Sitges kommer du att bo här igen.” Tack och lov för den spådomen. Den gör att det inte känns riktigt lika jobbigt att vi snart ska åka hem. För vi kommer ju att komma tillbaka.

Tofflor

Så jag har tofflor här. För er som känner mig väl säger det en del om hur kallt det är på golven här. Jag har varma fötter av naturen och går allra helst alltid barfota. Uppvuxen i Norrland med -30 som standard under min barndoms vintrar men aldrig tidigare har jag  frusit så om mina fötter. Förrän nu. Inomhus.

Det är tur att jag ute tack och lov kan gå barfota i varm sand. Det väger upp.