13 juni
Jaha. Idag var det dags att åka hem. Klockan ringde tidigt, och vi masade oss upp och packade ihop det sista, för att sedan gå ner och köpa med oss en frukost ner till stranden. Allt kändes himla vemodigt. Tänk att en och en halv vecka kan vara över så himla fort. Fast ändå inte (för det känns som vi varit borta i evigheter samtidigt, fast vi önskade inte att evigheten skulle ta slut så snabbt).
Frukosten på stranden var utsökt och vi försökte insupa så mycket semesterkänsla som vi bara kunde innan taxin skulle komma och hämta oss och köra oss till flygplatsen. Vi pratade lite med vår bell-man medan vi väntade på taxin, himla trevlig och hjälpsam prick.
Framme på flygplatsen kånkade vi in våra väskor, och checkade in. Sedan var det en timmes väntan drygt innan vi skulle lyfta mot Newark (New York). Den tre timmar långa resan kändes ganska så oändlig, känns som man suttit i flygplansstolar lite för mycket sista tiden (ytterligare en anledning till att vistelsen där borde varit längre; Tård anm).
Framme i New York hade vi ett himla sjå att hitta utrikesterminalen därifrån vi skulle ta oss vidare hem till Sverige. Tydligen hade Continental, som flygbolaget vi flugit dit med, abonnerat hela flygplatsen för inrikesflyg. Till slut hittade vi dock utrikesterminalen, som var typ en tjugondel av den totala flygplatsen, med en affär, en kiosk och en restaurang. Inget vidare utbud med andra ord. Men vi lyckades få i oss lite mat och köpa med oss lite sprit hem trots allt (men ändå för mycket, vore bra om USA var med i EU också 😉 ;Tård anm).
När vi klivit på planet var det nästan bara en sex timmar lång väntan på att få komma hem till Sverige igen. Vi kollade på varsin film, åt och suckade över att vi inte kunde sova. Hade inte varit helt fel med lite sömn eftersom vi skulle landa klockan sju i morgon bitti, svensk tid, och då ha flugit bort hela nattsömnen. Men icke. Så man kan gissa att morgondagen blir halvjobbig (morgondagen hade dock sina ljuspunkter, återkommer till dem senare; Tårds anm)…
