050618
På slingriga vägar tar man sig till spelplatsen (Sågvikens bygdegård) där pjäsen ”Vägen hem” har premiär den här småsoliga kvällen. Stöde må kännas att ligga vid världens ände, men oj vad fint det är här. Solens strålar studsar i Stödesjöns vatten, och den mörkgröna skogen som omger Stöde och dess sjö är uppblandad med ljusgröna nyutslagna grankvistar. Efter hela vägen sitter små skyltar med pilar för hur man ska åka för att komma till teaterplatsen, som är uppbyggd just för den här pjäsen. Och när man väl är framme har man fått precis den rätta Stöde-stämningen för att ta del av två timmar Stöde-historia. För pjäsen handlar såklart om Stöde, och man får följa familjerna, kyrkan och spriten. Och kanske framför allt nykterhetsrörelsens intrång i byn.
Skådeplatsen ligger nere vid vattnet, och i slänten ner mot vattnet står bänkarna där publiken ska sitta. Det är trångt och ont om plats, men det blir vi alltmer tacksamma för alltefter kvällen går, eftersom det blir kyligt när solen blir mindre varm, och vad värmer bättre än närheten av andra.
I stort sett hela ensemblen är med i första scenen. En klassisk början av en berättelse, för att senare kunna gå in på djupet i varje enskild roll. Klassisk är även den person som kommer in lite då och då under pjäsen och säger något oväntat och lockar alla till skratt. En mycket tacksam roll, både för rollinnehavaren och för publiken, som inte kan hålla sig för skratt trots att kylan tillsammans med myggorna biter friskt.
Någon sa i pausen att det inte går att undvika att bli imponerad. Här står man mitt i skogen och är omringad av professionella skådespelare. Och tänk hur många sådana här pjäser som sätts upp runtom i landet. Man kan inte låta bli att undra om Stödetrakten har berikats med ovanligt många begåvningar, eller om Sverige helt enkelt kryllar av duktiga skådespelare (i så fall är det synd att det inte syns på vita duken, för de som hamnat där håller en bra mycket lägre kvalitet än många av de vi ser här ikväll).
Sen må jag vara partisk när jag säger det jag nu kommer att säga (men det tror jag självklart inte att jag är). Nämligen att den som är allra bäst på scenen (men med hård konkurrens vill jag väl påpeka) är hon som spelar torpardottern Sigrid. Hon spelas nämligen av min lillasyster Emmelie. Men jag ser ju så väl hur duktig hon är att spela, för personen på scenen är någon helt annan än den Emmelie jag känner. Hon som står på scenen är en torpardotter från 1800-talet (fast nåja, vissa delar var väl rätt lika verkligheten, vredesutbrotten till exempel ;-).
Men åh vad jag beundrar det. Att kunna kliva upp på en scen och inta en annan personlighet än sin egen. Att kunna kliva upp på scenen och prata så det hörs för flera hundra personer utan mikrofon. Och i Emmelies fall, att kunna ställa sig på en scen och sjunga så oerhört vackert när man aldrig någonsin sjungit en ton för publik tidigare. Jäklar vad jag är stolt. Och än en gång förundrad och fascinerad över Stöde-traktens begåvningar.
Pjäsen är regisserad av Kästin Leander och spelas vid 11 tillfällen under sommaren. Hade jag bott närmre hade jag troligtvis gått på varenda föreställning. Och antagligen irriterat mig mer för varje gång på att det i programmet står att scenen intas av 60 teateramatörer. För vad jag kan se finns det väldigt få amatörer i ”Vägen hem”…
PS. I filmen nedan ser ni ett litet smakprov på lillasysters sånginsatser, tillsammans med motspelaren Johan Ledin. Text: Kerstin Hultin, Melodi: Hultin/Gjesdahl. Rättigheterna till låten tillhör självklart upphovsmännen. Lyssna och njut 🙂
