I morse ringde klockan ännu tidigare. Klockan halv sju var det dags att kliva upp för att sitta vid frukostbordet klockan 7.00 på Månskensvägen. Efter en god frukost och en liten fotosession för en släktbild på hela Tårds släkt så drog vi hem till Dagsverksvägen för att börja det hårda jobbet med att få ner allt tre våningar utan hiss, pjuh! Karin och Erik kom och hämtade upp Tård och åkte för att hämta upp lastbil och släpvagn. Vi andra som var kvar började bära ner grejor, och Ove (Tårds morfar) kom med sin släpvagn som vi började packa med direktiv från Kjell (Tårds pappa). Den fylldes snabbt med kartonger och när Tård kom tillbaka med lastbilen började packandet av den. Karin och Erik hade åkt iväg för att tömma förrådet i släpvagnen. Jag, Björn, Daniel, Tård och Tårds mamma sprang upp och ner för trapporna som galningar. Usch vad det var jobbigt. Tårds mormor och morfar höll koll på Moltas som gärna ville vara med och springa upp och ner för trapporna med, men som tur var lyckades de avleda honom rätt så bra. Karin och Erik kom efter ett tag och fyllde på släpvagnen ännu mer. Det konstaterades att det nog skulle behövas en vagn till, men vi packade på så gott vi kunde i det som fanns så länge och hoppades på att slippa.
Glasspaus
När Karin och Eriks vagn var så gott som färdigpackad så tog vi en välbehövlig glass- och dricka-paus. Kanske inte bästa planeringen att göra en flytt och bära kartonger som besatt på årets varmaste dag… hm… Efter pausen drog Karin och Erik mot Västerås med sin bil och släp, och morfar Ove hängde på med sin bil med släp. Vi andra stannade kvar och fyllde upp lastbilen det sista och fick fixa ytterligare en vagn för att få plats med det allra sista.
Mot Västerås
När alldeles för många timmar av bärande var över satte jag mig i brorsans BMW och drog mot Västerås. Brorsan körde lastbilen och Tård körde volvon med Tett och Björn som sällskap, och i peugeoten åkte Tårds pappa, mamma, mormor och Moltas. Jag spelade hög musik i bilen och trött som sjutton var jag så glad så glad att vi inom en timme skulle ha alla våra grejor i huset i Västerås (eller i alla fall i bilar och lastbilar utanför). Jag ringde till Karin på vägen och skulle be henne sätta in tacogratängerna i ugnen och fixa sallad, men i onödan eftersom Karin stod och hackade sallad som bäst när jag ringde. De hade tömt sitt släp och påbörjat att tömma Oves. När jag anlände till huset sedan först i täten så stod middagen uppdukad och klar och vi började med att äta. Sen dök alla upp eftersom och tog sig lite mat, och Karin och Erik sa hej då och åkte hemåt Stockholm igen för att lämna tillbaka vagnen och köra aerobicspass (hur man ens kan komma på tanken efter att ha burit kartonger hela dan, pjuh).
Vagnstömning
Efter den välbehövliga matpausen gjorde vi ett ryck igen och bar in alla grejor från släpvagnar och lastbil. Jag stod inne en del och försökte reda upp hur allt skulle ställas, och för att få fram en kaffebryggare, kaffe och muggar till de tappra arbetarna. Det gick över förväntan och kort senare hade vi kaffe efter maten. Tömningen av vagnar och lastbil gick bra så när som på vår säng som ställde till det så att vi fick montera isär nästan hela trappan för att få upp den. Och trots det var det inte så lätt som man hade hoppats (inte ens fast vi skruvade isär den ganska så direkt (när vi skulle ha ut den ur lägenheten försökte vi få ut den ihopskruvad i en timme innan vi gav upp och skruvade isär den)).
12 timmar senare
När allt till slut var inpackat och alla åkt tillbaka till Stockholm med släpvagnar och lastbilar, utom vi i familjen och Björn, så hade klockan hunnit bli åtta på kvällen. 12 timmars flytt hade det varit ganska bra precis, och vi slog oss ner i soffan med lite hämtmat (pizza/sallad eftersom vår nya favvorestaurang till vår stora sorg hunnit stänga sedan igår och bytt ägare). Pust vilken dag. Undrade om vi skulle ta oss ner för trappan imorgon pga träningsvärken. Men trots alla krämpor så kände man sig uppriktigt jätteglad i själen. Nu var vi här. I vårt fina radhus i Västerås. Med vår fina altan och vår lilla gräsmatta. Med bilen utanför dörren och med ett varsitt rum till barnen och ett till datorerna. Man kan ju aldrig så noga veta, men det känns inte som att man kommer att sakna Stockholm så himla mycket, inte när vi har det här.
