Har precis läst en bok av Nick Hornby, kallad Fallhöjd. Den handlar om fyra personer som träffas på ett hustak i London, där alla är för att ta livet av sig. Det ena leder till det andra och det blir en tragikomisk historia om ett udda möte. Den reflekterar över människors olika anledning till att tänka tanken att ta livet av sig…
…och jag funderar och funderar över hur människor ens kan överväga tanken. På riktigt menar jag. För att ta livet av sig är väl ändå det elakaste och mest egoistiska man någonsin kan göra? Jag kan förstå att man mår så dåligt att man inte vill leva längre. Men att man vill orsaka sin familj en ångest i resten av deras liv över om de var orsak till att deras mamma, pappa, dotter, son, man eller fru tog livet av sig, det kan jag för mitt liv inte förstå. För det är alltid det man gör. Man kan tänka att familjen ska må bättre utan en. Men man orsakar alltid sin familj ett lidande i resten av deras liv om man tar livet av sig. Familjen undrar om de inte var kärleksfulla nog, om de inte var snälla nog, om de bråkade för mycket, om de tog personen för mycket för given och så vidare och så vidare, i all oändlighet.
Min före detta svärfar tog livet av sig. Han var fram till dagen han tog livet av sig en av de vackraste personer jag mött. Han ville alla gott. Men när han tog livet av sig, och orsakade alla runt omkring sig den smärta han gjorde, ja, då kan jag bara inte tycka att han är en fin människa längre. Och jag tycker det är förbannat synd att han inte har fått se hur mycket illa han har orsakat sin familj genom att ta den enkla vägen ur livet för sig själv, men lämnat alla andra kvar med livslång ångest, dåligt samvete och sorg. Att misshandla sina barn fysiskt är fruktansvärt. Men att misshandla dem psykiskt är ännu värre. Och det är precis det du som förälder gör om du tar livet av dig. Och ingen terapi i världen kan nånsin hjälpa din familj ur det, för du som är den enda som kan ge svaren finns inte där för att svara.
Det här är ett inlägg till…
…alla er som tänkt tanken att ta livet av er – tänk er för om ni verkligen är beredda att göra era familjer det ondaste någon någonsin kan göra.
…och till er som gjort det – fan ta er.
Läs våra recensioner av boken här.
Nej…
…självklart ska vi inte acceptera självmord. Utan precis som du säger, göra allt för att bli friska!
Och jag tror också att det helt naturligt att bli arg, ledsen osv osv osv på den människan som tagit sitt liv.
Men, att be någon att ”tänka sig för, så man inte är ond mot sin familj” om man går i självmordstankar?
Ja, jag vet inte hur allt fungerar. Men inte är det så i alla fall…
Ska vi anse den här diskussionen som avslutad nu?
Jag menade inte att trampa någon på tårna eller vara elak i mitt inlägg. Och jag hoppas att inte så många gör medvetet elaka val i sitt liv. Sedan gör man det ändå ibland, pga psykisk sjukdom, på grund av att man inte tänker sig för eller helt enkelt för att man råkar uttrycka sig klumpigt.
Kontentan i mitt inlägg var i alla fall det Tård beskriver på ett betydligt finare sätt. Det vill säga att det i alla lägen är bättre att bli frisk än att ta livet av sig. Och att den lösningen skadar minst. Och jag tror att de allra allra flesta har möjligheten att bli friska, om de bara ger det en chans och ber om hjälp.
Kram och kärlek till alla!
Ja…
… gärna det! Jag har mkt mer att säga i ämnet, men inte för att rätta eller övertyga ngn.
Men jag tar det hellre live än här på TWUM.
Björnkram
Hi, hi…
…jag med. Ser fram emot en lååång diskussion på verandan med grillat och Björns bönröra framåt sommaren 🙂 Hmm… hade velat räkna upp rött vin där med, men det är ju tyvärr kört för min del 🙁
Det låter inte dumt…
…jag är på.
Ja hur fan skall man börja.
Detta måste, tyvärr, vara det dummaste jag har läst på denna site. Det finns saker jag inte håller med om som passerar, det är ju dina åsikter på din site, men detta, ojojoj!
Jag önskar att du hade erfarenhet, nej förresten det gör jag inte alls; det önskar jag ingen, av dessa tankar och funderingar, för det är verkligen något av det hemskaste som finns, och det går inte att beskriva på ett sätt som gör det rättvisa. Jag tror inte/vet att du förstår hur det är att må så illa att man vill ta livet av sig, för då tror jag inte att Du skulle vara så elak, så plump och så generaliserande som jag tycker du är. Jag har själv inte varit där, men som du vet har jag upplevt det på väldigt nära håll.
Det som maler i huvudet är ju tankar på hur man åsamkar ens barn/make/sambo/föräldrar sån skada och elände för att man finns, så det är bättre att man dör. Det har inte det minsta att göra med egosism. Har man kommit till de tankarna ang ens nära o kära, så är det långt gånget och man ser bara att man gör dem en tjänst. Försök att tänka dig in i det. Det är tungt det. Brottartungt.
Jo du, fan ta er; de har redan haft sin beskärda del av helvetet på jorden, så önska du dem en fortsättning. Nice.
Jag har upplevt…
…hur man känner sig som nära anhörig när någon tar livet av sig. Och den känslan kan jag inte förstå att man vill åsamka någon, någonsin. Jag skrev även i mitt inlägg att jag tror att det är så som du skriver, att en person som tar livet av sig tänker att de åsamkar sin familj elände genom att leva. Men jag kan inte tycka annat än att de tar den lätta vägen ur det när de väljer att ta livet av sig. För familjen runtomkring får aldrig frågan om man hellre vill leva utan dem, utan en dag står man bara där, full med frågor, ångest, sorg och dåligt samvete, för resten av sitt liv. Och är inte det elakt, ja, då vet inte jag vad man kan kalla för elakt här i världen…
Jag önskar…
…att ingen i hela världen någonsin mer fick genomlida känslorna av att vilja ta livet av sig.
…och jag önskar att ingen i hela världen någonsin mer fick genomlida känslorna när någon nära har tagit livet av sig.
Hal is…
Måste bara tillägga att du är ute på jäkligt hal is när du skriver att du önskar (eller inte önskar) att jag hade erfarenhet av dessa tankar och funderingar. Du har faktiskt ingen aning om vad jag har för erfarenheter av det. Eftersom jag uppenbart (eftersom jag skrivit ett inlägg om det) är kraftigt berörd av frågan så kan man kanske dock gissa sig till att jag har erfarenheten närmare än jag önskat. Men alla berättar inte om sitt innersta på sin blogg. Tror faktiskt det är mer ovanligt än vanligt.
Däremot tror jag att de som pratar om självmordstankar och att de mår dåligt inte är de som ligger i största riskgruppen för att faktiskt ta livet av sig. De har kommit en lång bit på väg genom att prata om det. De har förhoppningsvis även tagit hjälp av läkare och terapeuter för att göra nåt åt sitt problem, hur de mår, och de beundrar jag dem för. De allra flesta som faktiskt tar livet av sig är de som aldrig yppat ett ord om hur de mår. Jag känner till tre stycken, och även av alla andra självmord jag hört talas om så har det varit samma sak. Ingen har haft en aning.
Men jag känner kvinnan som kom hem och hittade sin man självskjuten i källaren (försök föreställa dig vad hon möttes av). Jag känner lokföraren som för evigt kommer att leva med synen av en kropp som slås sönder mot framrutan på tåget. Jag känner hon som hittade sin sambo hängd i källaren, och jag känner mamman som var tvungen att förklara för sina två små barn att deras pappa aldrig kommer tillbaka, för att han hängt sig i en lada.
Om någon, som fortfarande varit i livet, hade gjort de här människorna så illa som de gjort, så hade de definitivt fått ett straff, antagligen livstids fängelse. Nu kan man bara må illa över hur de kunde utsätta människor, omgivning och till och med sin familj för vad de gjort, och att de faktiskt förstört mängder av människors liv.
Jag önskar också att ingen skulle behöva må dåligt, av någon anledning. Men om man mår dåligt så tycker jag att man har en skyldighet gentemot sin familj att försöka göra något åt det. Kan man inte ens göra det för sin familj, ja då vet inte jag…
Skönt..
att veta hur världen skall vara då.
För att yttra mig…
…i denna känsliga debatt, så antar jag att just det där med att man inte söker hjälp eller säger ngt till ngn är en del av själva sjukdommen. Man säger inget av just hänsyn till sina nära och kära och inte tvärt om. Och visst är det en björntjänst, men det förstår man inte då…
Jag har också tänkt i dina banor Ullis, att det är egoistiskt och den enkla vägen ut, men gör det inte längre av olika själ.
Därmed nekar jag inte till vad du säger att man gör mot sin familj! Men det här ligger beyond det på ngt vis…
Och jag håller med Möller om att du uttrycker dig väldigt plumpt och elakt…
Jag tycker inte alltid…
…att man kan använda psykisk sjukdom som ursäkt för sitt handlande. Det gäller såväl självmord som pedofili, misshandel eller mord på annan person än sig själv. Men jag förutsätter att de flesta personer som utför dessa handlingar är just psykist sjuka på ett eller annat sätt.
Och jag kan inte låta bli att tycka att en person som våldtar, misshandlar eller tar livet av sig är ond. De må vara plumt och elakt att tycka så, men jag tror aldrig jag kommer att kunna tycka något annat. Vad gäller misshandel och våldtäkt har jag aldrig varit med om det, varken för mig själv eller någon nära, och hoppas innerligt jag slipper. Men jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna tycka synd om människan som utfört dådet för att den är psykist sjuk. Jag kommer istället alltid att ha mina sympatier för människorna som blir utsatta för den psykiskt sjuke personens handlingar.
Du har rätt ..
..att uttrycka din åsikt – hur plumt och elakt den må vara (tyvärr – du sårar!). Men att jämställa människor som våldtar med människor som mår så dåligt att de tar livet av sig – det reagerar jag på.
Jag har aldrig ens varit i närheten av en depression och kan inte sätta mig in i hur en deprimerad människa som ser lösningen att ta livet av sig känner helt och fullt. Men att det är samma sak som pedofili, våldtäkt och misshandel kan väl inte stämma!?
Det är din sida, dina åsikter som du uppenbarligen står hårt fast vid, men det är synd att din empati för medmänniskor inte är större.
Jag jämställer inte…
…våldtäkt och självmord, och säger inte att det är samma sak. Det jag gör är att jämföra en psykisk sjukdom med en annan. För att man mår psykiskt dåligt både när man tar livet av sig och när man våldtar måste vi väl vara överens om? Jag hoppas att ingen som är psykiskt frisk våldtar eller misshandlar.
Båda de ovanstående varianterna av psykiska sjukdomar (vilka jag är medveten om kan se ut på oerhört många olika vis) drabbar dock oskyldiga människor. Och det är just av empati för medmänniskor som jag tycker att det är elakt att ta livet av sig. För de som är kvar är fler än de som faktiskt tar livet av sig. Och de blir drabbade, och jag vet hur det känns.
Jag undrar
Jag har bara en fråga, var drar du gränsen?
Om ni kastar er in i ämnet psykisk sjukdom så ger ni er på ett rätt brett spektra.
Där ser även jag sambandet mellan pedofili och självmord.
Men inom psykisk sjukdom rör sig även agorafobiker, kleptomaner, anorexier, alla former av tvångssyndrom samt min egen sjukdom; panikångest(och även medföljande depression) och visst drabbar allt detta omgivningen enormt mycket!
Var går gränsen för när livet med en psykiskt sjuk förälder är svårare än livet utan den föräldern(oavsett om det rör sig om självmord, inläggning eller annat frånfälle)?
Vem avgör vilken form av psykisk misshandel som är värst?
Vem avgör om en 4-åring och en 3-åring far mer illa av att slippa en psykiskt sjuk mamma än att leva med densamma?
Jag förstår att du är bitter på din före detta svärfar, och jag beklagar att du fick gå igenom allt som det förde med sig, men det betyder inte att kontentan alltid är densamma.
Och ja, som tillfrisknad(så gott som) psykiskt sjuk mamma kan jag ärligt säga att jag ångrade djupt att jag tittade in här över huvudtaget för jag tog väldigt illa vid mig.
Tack för mig, och för insikten om hur din tanke går.
Litet inhopp
Hej Annika. Jag har försökt undvika den här debatten. Men tror du inte att du är en bättre mamma nu, som tillfrisknad, än vad du hade varit som död? Jag är i alla fall övertygad om vad dina barn och din man tycker. Självmord är definitivt, det behöver inte en psykisk sjukdom vara (även om man inte förstår det när man är mitt i den).
Jag är också övertygad om att det är otroligt få människor som tar livet av sig för att göra en egoistisk och ondsint handling mot sina medmänniskor. Men målet måste väl vara att dessa djupt deprimerade människor ska bli friska och inte att acceptera självmord?
I vilket fall – verkligen skönt att höra att du mår bättre. Hoppas du slipper falla tillbaka någonsin igen.