Det här med födelsedagar…

Om knappt en vecka är det dags för födelsedag här i familjen igen. Den här gången är det Tett som fyller år, och kommer att ha sitt allra första födelsedagskalas. Självklart kommer det att gå i rymdtema.

 

Det här med födelsedagar och inbjudningar till desamma har alltid varit lite småjobbigt tycker jag. I Norrland, där jag bodde under nästan hela min uppväxt, bjöd man inte direkt in till kalas. Där dök folk som ville gratulera en på födelsedagen upp under dagen (självklart på själva födelsedagen) och man stod redo med fika för en massa folk, ifall många skulle komma ihåg. Med stor släkt så blev det i regel en ganska hektisk dag med många besök.

 

Inbjudningar

När jag sedan flyttade till Lidköping fick jag snabbt veta från vänner där att man inte kunde förvänta sig att någon skulle dyka upp på ens födelsedag om man inte inbjudit till kalas. Knasigt tyckte jag, det blir ju liksom som att be dem komma ihåg min födelsedag. Jag köpte aldrig riktigt det där utan berättade istället för mina kompisar att de som ville komma ihåg min födelsedag gärna fick göra det, och om de skulle komma förbi och gratta mig så skulle de naturligtvis bli bjudna på nåt. Men nån inbjudan skulle de inte få och de fick de inte heller. Och trots detta var det alltid fullt hus på födelsedagarna. Spontant och bra, man visste aldrig hur många som skulle komma eller när. Passade mig perfekt. Sen blev det såklart allt knöligare att fira födelsedagen på födelsedagen när min familj flyttade tillbaka upp till Norrland, och det blev flera gånger per år så att jag missade någon av familjens födelsedagar, och varje gång kändes det lika knäppt. För att fira i för- eller efterskott kändes inte lika kul.

 

Kalas på dagen

Sen träffade jag Tård. I hans familj firade man inte så ofta födelsedagarna på själva födelsedagarna, utan på närmsta helg eller helt enkelt när det bäst passade att samla hela familjen/släkten för kalas. Superknasigt tyckte jag, även om jag såklart förstod det praktiska med det arrangemanget. Men jag gjorde i alla fall en deal med Tård ganska omgående att jag alltid skulle vilja bli firad på "min" dag, och att jag alltid skulle uppvakta honom på hans födelsedag, oavsett om själva kalaset blev någon annan dag. Och så har det blivit. Efter flytten till Stockholm har vännerna man firade födelsedagarna med spridits över landet, liksom familjen och släkten, och födelsedagsgästerna har blivit allt färre, vilket väl även är ett givet resultat av att bli vuxen och äldre. Men mina föräldrar har ändå alltid lyckas på nåt konstigt vis, trots restauranger och kossor, att vara på plats när jag fyller år.

 

Moltas dag

Så för snart fyra år sedan så kom en liten Moltas. Meningen var att han skulle få komma ut på min födelsedag, men det ändrades i sista stund, och han fick sin egen födelsedag dan efter min (och jag fick behålla min som egen). Men det lustiga i det hela, när det gällde hans första kalas, var att jag var snabb som attan att skicka ut inbjudningar till kalaset. Jag som inte skulle inbjuda till kalas, utan ville bara att de som kom ihåg skulle komma. Jag vet inte om det beror på att jag ville att alla skulle komma på hans djungelkalas, eller om jag helt enkelt förstått att människor har så mycket runt omkring sig nuförtiden att det inte var så många som skulle komma ifall vi inte skulle påminna om när födelsedagen var. Oavsett så skickades inbjudningskort ut högt och lågt, och lägenheten fylldes med människor. Dagen innan Moltas 1-årsdag hade jag själv fyllt 30 år, en födelsedag man kan tycka känns extra viktig att fira, men plötsligt kändes det inte lika viktigt det här med födelsedagar. Eller jo, men inte min. Nu lades allt fokus på Moltas dag, för det var ju liksom den som räknades. Och den stora dagen det här året för mig, skulle vara den som skulle firas några veckor senare på mitt och Tårds bröllop.

 

Moltas andra födelsedag lades det lite mindre krut på, färre inbjudningar skickades ut och färre gäster kom. Och hans tredje födelsedag, då vi återigen hade flyttat ifrån staden där vi hade alla våra och Moltas kompisar så insåg jag/vi att eftersom vi ville att Moltas nu, när han för första gången var så stor att han skulle komma ihåg sitt kalas, skulle få ha en massa kompisar här att leka med, så skulle vi återigen behöva skicka ut lite inbjudningar. Vi bjöd alla barn på gatan, plus några från Stockholm, och huset fylldes med barn, föräldrar och släkt och familj. Och Moltas hade jätteskoj.

 

Födelsedagslöfte

1993, när jag bodde i London, gav jag själv mig ett löfte när jag i min au pair-familj såg hur barn nummer två fick betydligt mycket mindre uppståndelse på sin 1-årsdag än vad barn nummer ett hade fått, att jag aldrig skulle göra den skillnaden på mina barn. Mitt andra och tredje barn skulle minsann få exakt samma tid och uppvaktning på sin födelsedag som det första barnet. Jag har inte hållit mitt löfte.

 

Det är knappt en vecka kvar tills Tett fyller ett år nu. Idag har vi suttit och hetsat ihop inbjudningarna till hans rymdkalas. Jämfört med inbjudningarna till Moltas 1-årskalas där jag satt och sydde, klippte, limmade och fixade i säkert en veckas tid för att få de perfekta pälsbeklädda inbjudningskorten till hans djungelkalas. Jag har inte planerat för en endaste hembakad kaka till Tetts kalas och jag hoppas på att kunna modifiera en köpt tårta till något rymdliknande (medan jag inför Moltas kalas stod uppe och bakade djungeldjurskakor hela natten, och Tård bakade lejontårtor så han blev svettig). Och övriga attiraljer till Tetts kalas kommer antagligen att inhandlas dan innan det går av stapeln, och jag bara hoppas att det går att fixa ihop hyfsat snabbt.

 

Hur kommer det då sig att jag inte hållit mitt löfte? Ja, anledningarna äro många. Bland andra kan nämnas att jag jobbar drygt heltid, jag är gravidtrött och jag kommer att vara borta på jobbkonferens en stor del av veckan (vilket innebär några dygn ensam för Tård med två vilda barn = inte så mycket tid för honom att göra så mycket heller). En stor orsak är med andra ord tidsbrist. Men den främsta anledningen är nog kanske att jag har förstått att det inte spelar så stor roll. Det här är inte Tetts viktigaste kalas. Han kommer inte att förstå vad det handlar om, och för honom är kalas nummer tre, fyra och fem antagligen mycket viktigare, för då kommer han
att förstå att han har kalas. Och framför allt så har jag insett att antalet timmar man lägger på att ordna ett kalas inte har ett dugg med hur stor kärleken till sitt barn är. Även om man lätt kanske kan tro att jag tror det, med tanke på att jag nu skrivit ett antal tusen tecken för att ursäkta min brist på engagemang i Tetts rymdkalas 😉

 

Imorgon kommer i alla fall en inbjudan ut här på TWUM, tillägnad er som vill komma, och då får ni även bildbevis på att vi faktiskt har gjort några "riktiga" inbjudningar också. Om än inte lika avancerade som Moltas.