Jag känner att jag nog har låtit väldigt negativ under den här graviditeten. När folk frågar om hur jag mår har jag svarat ”trött”, när de undrar hur jobbigt det ska bli med två barn så tätt så har jag svarat ”antagligen jättejobbigt”, när någon kommenterat att jag ska göra två kejsarsnitt så nära varandra så har jag ärligt svarat att jag känner mig jätteorolig för det. Och det gör jag. Och jag är jäkligt trött, tröttare än jag nånsin varit. Och jag tror det kommer att bli ap-jobbigt emellanåt med två ”bebisar”…
Men det viktigaste av allt, som jag hoppas du känner där inne i magen, trots alla negativa ord som kommer fram hela tiden, är att vi längtar efter dig som bara den. Vi längtar sååå efter att du ska komma ut och skrika lite på oss. Gosa, ammas, le, titta in i våra ögon, gurgla av skratt när vi busar med dig, titta suktandes på dina bröder när de springer omkring och busar. Vi hade ju planerat att vi ville ha dig just nu. Så nära inpå din storebror Tett. Så nära inpå en tidigare förlossning och så nära inpå en tidigare graviditet med amning och allt vad det innebär. Vi har ju fått precis så som vi vill. För trots att vi är trötta, och emellanåt i ärlighetens namn rätt så barnlessa, så vill vi att du ska komma just nu. Att du ska få vara så jämnårig med dina storebröder som du blir. Att du om nåt år ska vara lika stor och duktig som din största storebror är nu som kan klä på sig själv, äta själv, prata, busa och trotsa. Och lämnas bort till farmor, farfar, mormor, morfar eller våra syskon när ni behöver en stund ifrån mamma och pappa. Men mest av allt just nu längtar vi bara tills du kommer ut. Och vi är evigt tacksamma för att du blev till när du blev, eftersom vi fick det precis som vi ville ha det, alla tröttheter och graviditetsbekymmer till trots. Tack för att du växer i min mage gosiga du, och för att du gör det just nu.