Nu under våren har jag varje morgon när jag åkt till jobbet, och varje eftermiddag på väg hem därifrån, sett alldeles för många för evigt sovande grävlingar efter vägen. De ligger där alldeles söta och ihopkurade, och jag får en tår i ögat för varenda en jag ser, varje dag. De är så vackra de fina grävlingarna, och jag hoppas verkligen inte att det är ett djur som är på väg att dö ut. Men det känns så med tanke på vilka massor av dessa djur som fått ge livet till på grund av våra trafikvanor.
Skänker en tanke även till de rävar och rådjur som jag sett liggandes livlösa efter vägen, och alla djurungar vilka vi gjort moderslösa. Jag hoppas att ni inte hatar oss för vår uppfinningsrikedom och de bilar vi framställt för att kunna ta oss fram på ett snabbare sätt än vad det kanske enligt naturen från början var tänkt. Sov gott & förlåt!
