Vi har så länge vi haft barn tänkt gå på första-hjälpen-kurs. Nu har det äntligen blivit av. Vi har lärt oss göra konstgjord andning, hjälpa någon som satt i halsen och ge hjärt-lung-räddning. Känns det bra då? Nä, inget vidare. Vi kände oss mest oroliga efter kursen, av rädsla för att behöva använda sina kunskaper. Vilket är helt galet. För om något händer, så borde vi vara väldigt mycket mer oroliga om vi inte vet hur vi ska göra än vad vi borde vara nu, när vi vet. Nu om någonsin har vi ju möjlighet att kunna göra något, att ha möjlighet att rädda liv.
Röda korset har något som kallas "första hjälpen-grupper". Första hjälpen-grupperna går ut två och två under festivaler, happenings, konserter osv där det är stora folksamlingar. Med sig har de ett första hjälpen-kit, och ska, om det händer några olyckor som de ser under kvällen, vara de som ger den första hjälpen. De som kanske räddar liv i väntan på ambulansen. De här personerna är mina nya idoler. Vilket fantastiskt kall att gå ut, på sin fritid, och rädda liv. Tack till er, och tack till Röda korset som utbildar.
Kanske borde den här utbildningen vara en del av den ordinarie läroplanen i skolan? Tänk om alla fick lära sig hur man ska göra för att hjälpa till att rädda liv. Och framför allt, att man ska göra något. Om vi skulle ha matats med det från när vi var som mest mottagliga för att lära oss saker, och fått det upprepat under flera års tid, undrar om vi inte hade kunnat rädda en massa fler liv då?
