Vad man än gör har att göra med beslut man fattat vid något tillfälle. De flesta beslut man tar har kanske ingen större betydelse i livet, medan andra påverkar livet desto mer.
Vi tog ett beslut för åtta år sedan drygt om att flytta från Lidköping till Stockholm. Det resulterade i en massa nya vänner, nya jobb och inget någon av oss har ångrat en dag sedan beslutet togs.
Vi tog ett beslut för fem år sedan att vi ville bli fler i familjen. Och för drygt fyra år sedan kom Moltas. Det resulterade i mindre sömn, mindre tid för varandra, mindre nöjen, ont om pengar och en oändlig massa kärlek och glädje. Antagligen det beslut vi tagit som alltid kommer att vara det största livsförändringsmässigt.
Nu ganska nyligen, eller ja, för drygt ett år sedan, tog jag någonstans beslutet om att jag skulle fortsätta jobba direkt efter sommaren efter vårt tredje barn fötts. Ett beslut jag känt varit det enda rätta. Ända tills när jag började jobba. Kanske var det inte en så bra idé. Särskilt inte med tanke på att jag gick in i slutfasen av en årskatalogproduktion och att både min projektledare och min chef hunnit sluta under de stackars månader jag varit föräldraledig (2,5 månader). Det som återstod var ett stort kaos och jag tittade ofta på lilla Vila och undrade vad i hela fridens namn som flög i mig när jag tänkte att jag hellre skulle jobba än vara hemma med henne.
Men nu är värsta stormen på jobbet över, och när jag hör hur grabbarna trotsar och försöker tänka mig in i hur det varit om jag varit hemma ensam med dem och Vila under hösten, och Tård varit borta 12 timmar om dagen. Nä, då hade nog risken varit större att jag skulle gått under än vad det var i ett jobbkaos. Och jag tänker att kanske var beslutet vi tog inte så dumt ändå. Jag hoppas bara att Tård orkar känna att det var rätt beslut med, han som nu varje dag ska ta hand om tre barn själv medan jag är borta 12 timmar om dagen… i åtta månader till!