Låt kärleken växa

En farbror med långt hår och klänning. Ja, det var så mina föräldrar beskrev kärleks-mannen Di Leva för våra barn när de skulle ta hand om dem för att jag och Tård skulle åka till Eskilstuna för att se honom framträda. Och jovisst börjar mr Di Leva börja bli lite farbror, och nog har han långt hår och klänning. Men att försöka beskriva honom med så få ord är nästintill omöjligt. Man skulle vilja kalla honom gudomlig, fantastisk, vis, vacker, fnissande, strålande, tröstande, ångestframkallande… och alldeles, alldeles underbar. Det finns inte tillräckligt många ord i universom för att beskriva Di Leva. Och det finns inte heller några ord som kan beskriva hur man känner när man sitter där och får ta del av hans kärlek och visdom.

Hans vattenkanne-drickande hade till den här föreställningen, som inte var någon föreställning, blivit till stå-upp-komedi, och mystiken runt Di Leva blev den röda tråden i kvällens framträdande. Di Leva bjuder på sig själv, och myten om sig själv, så mycket mer än jag någonsin varit med om. Jag vet inte vilken tur i ordningen det är jag ser honom live. Jag brukar gråta på varje konsert, för vad han säger är så sant att det gör ont, så ont att tårarna kommer, trots att jag varje gång försöker kämpa emot. Den här gången förstår jag från första stund när Di Leva börjar prata att det inte är någon idé att försöka hålla emot, jag kommer aldrig att klara det, och tårarna rinner fritt nerför mina kinder. När det är dags för paus är jag så hänförd att jag inte ens kan prata om framträdandet utan att börja gråta igen.

Jag var hänförd, och alla andra i salongen också. Det fanns ingenting annat i våra huvuden och hjärtan den kvällen än de ord och den stämning som Di Leva fyllde oss med. Kärlek.

Om jag ska försöka beskriva kommer det bara att låta som en banal kärlekssång. Orden jag skulle vilja använda skulle vara evig kärlek, kärlek vid första ögonkastet, tårar som rullar nedför mina kinder, och so on. Så jag låter bli. Jag ber er bara att gå och se hans framträdande. Låt honom få hjälpa er att få kärleken att växa. Det är billig terapi, och en mycket trevlig och tänkvärd sådan. Skulle fler människor vara som Di Leva, skulle vår värld vara en ofantligt mycket bättre plats, jag är alldeles alldeles säker.

Repertoaren skiljer sig inte mycket från de tidigare åren. I stort sett samma låtar, och som tur är så är Di Levas egna favoriter även mina. Vi njuter av Miraklet, Vem ska jag tro på, Vi har bara varandra, Söta lilla blomma och Vad är frihet, bland annat. För en gångs skull är dock inte musiken det viktiga. Det är vad som sägs däremellan. Och trots 2,5 timme på scenen så hinns inte mer än 10 låtar med totalt. Men det gör inget. Det är inte musiken som är Di Levas storhet. Det är han själv.