Tårds tidigare gubbtest här fick mig att fundera lite på ålderstecken. Jag har på nåt sätt tidigare trott att man ändrar smak med tiden, att man börjar gilla dansbansmusik bara för att man blir medelålders, att man tycker att kort permanentat hår är den finaste frisyren när man passerat 70, och att man absolut inte tycker att jeans är snyggt längre när man passerat en viss ålder.
Nu har jag tänkt om. Jag tror mer det handlar om att man vågar stå för vad man gillar när man blir äldre, och att det är det som är själva ålderstecknet. Att man kanske fått ett självförtroende som är starkare än trender och omgivningens åsikter. Att man när man är 50 vågar stå för att man inte tycker att tajta jeans är ett särskilt bekvämt klädesplagg, trots att det är det som är trenden just då.
Bara en tanke. En tanke jag fått för att jag faktiskt vågar stå för att jag gillar E-type och dansband nu, vilket jag inte gjort för bara 10 år sedan, så det har definitivt kommit med åldern. För E-type har jag gillat sedan jag först hörde honom, och dansbandskärleken har funnits hos mig sen jag var ung och gick på foxtrot-kurs och var med när mamma och pappa dansade till Kicki Danielsson och Wizex. Dansband är nostalgi och små-ångest för mig. Jag sitter inte och lyssnar på det, jag köper inte dansbandsskivor, men jag gillar att höra en dansbandslåt ibland, och jag älskar att dansa till trubadurers dansbands-covers. Och jag inte låta bli att få spritt i benen när jag tittar på Dansbandskampen på tv (och nu med nyvunna bugg-kunskaper spritter det om möjligt ännu mer i benen).