Varför är man aldrig riktigt nöjd? När jag varit hemma och varit mammaledig har jag klättrat på väggarna och mått dåligt över att inte ha nåt att göra (fast jo, jag har haft mängder att göra, men inte känt att jag haft något LIV). Och nu när jag jobbar igen, så längtar jag bara hem. Fast i och för sig inte efter att vara mammaledig. Jag skulle helst vilja vara hemma och ledig tillsammans med min man. Göra roliga jobbprojekt tillsammans med honom och ägna mer tid än vad jag gör nu åt barnen och åt soffan. Eller en god bok. Och att laga mat. Och skriva på min roman. Göra bebisen hemsida och inreda färdigt i huset. Men minst av allt vill jag jobba just nu. Vilket är helt sjukt eftersom det för bara någon månad sedan var min allra högsta dröm (att få börja jobba igen). Och jag vet ju att jag kommer att bli rastlös igen om jag är hemma. Så varför tror man alltid att gräset är grönare på andra sidan? Kan man inte fatta att det faktiskt inte är så?
Borta bra men hemma bäst
…känns som ett mycket passande ordsspråk just nu. Och för det mesta…
Ja, och det är ju…
…lite av en motsats till att gräset alltid är grönare på andra sidan.
Det är fascinerande…
…med ordspråk med. Det finns väldigt många som är väldigt träffande…
…men sedan är det ju iofs så att det nästan alltid finns ett som säger motsatsen också.
Nåväl. Gräset ÄR iaf i stort sett alltid grönare på andra sidan. Jag håller med.