Drygt tre år senare blev det äntligen av. Datumet bestämdes i en handvändning eftersom det var enda datumet som passade något sånär för tjocka släkten. Nån har en restaurang med matgäster som envisas med att vilja beställa mat jämt och ständigt, och nån annan skulle iväg på långresa till tomten (eller bor han inte vid Transibiriska?).
Efter den här våren och sommaren som varit med flytt, bilbyte och bebisfödande så tänkte vi att vi kör på i samma tempo. Vi tar och klämmer in en Londonresa där mellan datum vi bestämde oss för att hinna med en namngivningsfest för våra två killar och det datum det skulle vara (en sisådär två veckor senare). Sagt och gjort. Inbjudningarna las på lådan knappt två veckor innan kalaset skulle gå av stapeln, men vad gör väl det.
Ja, sen kom dagen lika snabbt som förväntat. Med hela min familj här stressade vi runt hela förmiddagen och hämtade smörgåstårtor (här hanns inte med något hembak vill jag lova), blåste upp ballonger och kylde bubbelvin. Sen vid lunchtid började gästerna att droppa in en efter annan, och Moltas utbrast glatt "mamma, ALLA kommer".
När vi gick och la oss sent sent på kvällen efter namngivningsceremoni, mat, fika, hamburgergrillning och drinkar och snacks på altanen, med alla rum fyllda av sovgäster, så somnade vi tämligen ovaggade. Men innan vi somnade konstaterade vi att det blivit precis en sån namngivning som vi ville ha för våra pojkar, trots att vi inte haft en aning innan om hur vi ville ha det (rörigt, oplanerat, oreligiöst och alldeles, alldeles supermysigt)… Och våra pojkar, de har nu på riktigt fått världens finaste namn!
Läs mer om namngivningsdagen i Moltas och Tetts dagbok idag (där ni även hittar länkar till bildmapp, sångtexter, dikt etc). I deras dagböcker kan ni (nästan dagligen) läsa om det som hänt/händer i deras liv (har dock haft en kort uppdateringspaus på dagboken nu i väntan på att namngivningsfilmen skulle klippas ihop). Men från och med idag blir det läsning mest varje dag igen som vanligt 🙂
