Idag packade mamma och stressade hela morgonen, för jag, mamma och Tett skulle åka till Värmland och titta på när morfar skulle köra racerbilar. Jag var uppspelt som bara den och tyckte att det skulle bli jättespännande. Vid halv nio satt vi alla tre i bilen och var på väg mot Värmland. Jag var på gott humör hela vägen, och illlebror med. Det var fint väder och vi lyssnade på musik i bilen och sjöng. Jag satt och lekte med mina racerbilar och med London-taxin, som jag har döpt till Elias. Och när jag satt och lekte som bäst så sa jag till mamma ”mamma, vet du vad?”. Mamma sa ”nä, vaddå”. ”Elias kan inte prata” sa jag då. ”Nähä”, sa mamma, ”varför inte då?”. ”Nä”, sa jag då, ”för han har ingen mun”. Mamma skrattade och sa att det hade jag ju alldeles rätt i. För alla mina racerbilar, de har nämligen munnar. Och de kan prata, för det har jag sett på bio!
När vi var framme i Värmland så hämtade vi upp mormor på hotellet där hon och morfar hade bott under natten, och sen åkte vi ut till racerbilarna där morfar var och fick lära sig en massa om att köra bilarna. När vi kom dit, till racingbanan, så mötte vi morfar. Då var han precis på väg och skulle gå och byta om till racing-kläder. Åh vad spännande tyckte jag! Jag passade på att gå på toa innan vi gick till racing-banan, sen satt vi och kollade på när morfar fick lära sig en massa om bilarna. Sen var det äntligen tur för honom att få köra. Jag tror jag var nästan lika nervös som morfar, och tyckte att det var jättespännande när han drog iväg i den svarta bilen. Sen stod vi vid rinken och kollade när han körde runt runt runt, med alla andra. De tävlade också. När morfar kört klart var det ett gäng till som skulle köra, och sen fick vi äta lunch, efter att morfar och alla andra blivit fotade i en röd racerbil. Jag fick förresten provsitta i en racerbil med, jag såg jättetuff ut i den!
Vi åt lunch men jag var inte så hungrig så jag bråkade mest, men de andra tyckte att maten var god i alla fall, och fikade kaffe med efter maten… Sen var det dags för racing igen, och nu var morfar laddad må ni tro, så nu körde han jättefort när det blev hans tur att köra. Både mormor och mamma blev lite oroliga, men jag var lugn, jag visste ju att morfar är jätteduktig på att köra bil, jättefort!
Jag klättrade på läktarna och mormor och mamma satt och myste i solen. Det var jättevarmt och skönt! Tett han sov mest i vagnen… De tävlade igen och morfar kom tvåa, det var himla bra tycker jag! Sen minsann så var det dags för riktiga racerbilar. Morfar tog första bilen och åkte iväg direkt. Han körde som en galning tyckte mamma och mormor, men jag stod bara och hejade på! De fick inte tävla i de bilarna, för de var alldeles för dyra för det, men om de hade tävlat hade morfar garanterat vunnit, för han körde jättefort. När han hade kört klart och klev ur bilen var han alldeles tårögd av lycka och tyckte att det hade varit SÅ roligt. Och han stolt när han klev ur bilen ”det var ju ingen som körde om mig om man säger så”. Han är duktig min morfar!
Efter de riktiga racerbilarna tog vi en konstig väg över en jobbig åker för att komma till gocartsen som morfar också skulle få köra. Dem tyckte till och med jag att morfar körde väldigt fort, och han krockade nästan bland däcken i kurvorna. Också glömde han handskar med, så jag skällde lite på honom efter första varvet.
Jag sprang och lekte lite på en gräsäng bredvid när morfar körde igen, och mamma, mormor och Tett satt i solen och tittade på morfar.
Efter gocartsen så var racerbilskörningen över, och vi skulle åka hem igen. Jag somnade i vagnen på väg till bilen, så himla trött var jag. Men jag kramade mormor och morfar hej då i alla fall när mamma satt mig i bilen, och sen åkte vi hemåt Västerås medan mormor och morfar åkte hem till Norrland igen. Jag och Tett sov nästan hela vägen hem, och när vi kom hem var pappa hemma och väntade på oss. Då hade jag massor att berätta för honom må ni tro!
