Hörde en intervju med Kischti Tomita på Morgonpasset i P3 en morgon för länge sedan. Hon hade fått en Pippi-utmärkelse av morgonpasset och var där på grund av det. Hon sa mycket vettigt under intervjun som jag funderade en del över under min resa till jobbet…
Hon sa bland annat att livet går ut på att bli bedömd. Och att man själv är den hårdaste bedömaren. Och visst ligger det något i det? Det går inte en dag utan att man ger sig själv dåligt samvete för än det ena än det andra. Och när man får barn blir man ännu bättre på det. Men bara på grund av det (att man själv bedömer sig själv så hårt) så blir det extra jobbigt när någon utifrån påpekar något eller ger sin bedömning av en. För troligtvis har man själv nån gång nuddat vid just det själv.
Det är sådant man märker ibland, både på sig själv och andra. Ibland när man ger kritik kan den tas väldigt fel. Inte för att det kanske är något egentligt viktigt man påpekar, utan antagligen för att saken man råkar påpeka är något som personen själv har kritiserat sig själv för. På samma sätt som det knappt finns något som gör mig mer irriterad än när någon t ex påpekar min tidsoptimism. Jag är så medveten om den att jag inte behöver höra. Men de kan ju inte de som påpekar veta. Det kanske är femte gången de råkar ut för den, och då är det fullt naturligt att påpeka, om det är något de irriterar sig över.
Därför vill jag, i bästa Kischti-anda ge ett råd. Gör mer som Pippi. Känn i magen när du gör rätt och när du gör fel, och var stolt över den du är. Och lyssna inte så förbaskat mycket på andras åsikter om dina val i ditt liv. Var lite mera Pippi helt enkelt!
Ps. Apropå Pippi så får ni här ett citat från Annika Lantz, ur hennes fantastiska bok "9 1/2 månad": "Under en tapetstirrarstund som jag lyckades klämma in mellan trotsutbrott och Pippi Långstrump-dvd kom jag att tänka på hur min identifikation i Astrid Lindgren-världen har förändrats under åren. Jag tror inte längre att jag är världens starkaste flicka. Inte heller känner jag Madickens längtan efter att kunna flyga. Mio-min-mios mod försvann den där gången jag försökte posera för Bingo Rimér och Ronjas rättvisepatos är i mitt fall mer ord än handling. Med när jag sjunger för A ur Emilboken: "Varför är jag inte vacker, varför är jag inte fin, varför har jag inga pengar, inte ens en symaskin" eller "Varför har jag ingen klänning som är fin, och fina skor", – då känner jag igen mig. Det är alltså där jag har landat. Den Astrid Lindgren-figur jag identifierar mig med efter 37 år är pigan Lina. Och ändå är jag glad, för när jag ser mig själv i spegeln är det bara propellern som skiljer mig från Karlsson på taket."
