Att lämna solen

Jag har undrat och undrat varför det känns så tungt att åka de drygt 4 milen jag har till jobbet varje morgon, när de knappt 9 milen till mitt förra jobb inte alls kändes i närheten lika tunga. Jag har undrat om det verkligen är så att landskapet mellan Västerås och Stockholm är så oerhört mycket vackrare än det mellan Västerås och Köping?

Så häromdagen när jag i backspegeln fick syn på världens vackraste bild, förstod jag varför resan känns så jobbig. Jag lämnar ju solen bakom mig. Jag satt i 9 mil varje morgon till Stockholm och häpnades över de vackra höst-, vinter- och vårmorgnarna. Det var så vackert. Solen gick upp och jag satt där i mina solglasögon och mötte solens strålar. Det blir inte lika vackra landskap med solen i ryggen. Och det känns tungt att varje morgon vända solen ryggen, istället för att möta dess vackerhet, och all vackerhet den skapar omkring sig.

En psykolog skulle kanske säga att det är något annat som ligger bakom, men för nu räcker den här förklaringen för mig. Det är synd bara att det är ett oöverkomligt problem, såvida jag inte vänder bilen och åker åt andra hållet. Gudarna ska veta att jag är sugen varenda morgon…