Vi satt och tittade på Rasmus på luffen med barnen häromdagen (ska försöka hinna igenom alla Astrid Lindgren-filmerna nu innan Vimmerby på semestern) och förklarade vad en luffare var. Att det var någon som inte hade någonstans att bo, som inte hade något hus. Tett satt och funderade på vad vi sagt ganska länge, och sen sa han "menar ni som Mulle, för han har inget hus". Jag tvekade lite, men höll med, kanske är Mulle en luffare? Men då protesterade Moltas, och sa att skogen ju är Mulles hus, där trädens kronor är tak. Och visst var väl det en finare förklaring än att Mulle skulle vara luffare? Men i vilket fall så är det så obeskrivligt fascinerande att höra hur barnen sitter och funderar fram frågor och svar och att höra hur de resonerar med varandra. Det finns ingen som får en att tänka efter så mycket som ett frågvist barn, så det så.
