Winnerbäck åh Winnerbäck

Vi har varit på konsert igen. Den här gången var det Lasse som fick underhålla oss ett tag. Lasse med sina deppiga texter, sin irlands-inspirerade musik och sin mjuka röst. Lasse med förbandet "Abalone Dots" som underhöll en halvtimme innan huvudpersonen själv ändrade scenen. Lasse, Lasse, Lasse, som publiken skrek mellan varje låt. Lasse som inte är det minsta Lasse för mig, utan bara, helt enkelt, Lars Winnerbäck. Lars Winnerbäck som får mig att gråta, rysa och sjunga med.

 

Jag har sett Winnerbäck live en gång tidigare. Det var för ganska många år sedan och den konserten var betydligt mer lättsam en den vi var på nu. Det var mer lättsam sång, mer lättsamma textfraser och det var en utomhuskonsert i sommarvärme.

 

Kvällens konsert är i slutet av november. Det är kallt, det är mörkt och det är deppigt. Det passar perfekt till Daugava-konserten som Lars bjuder på. Den är dyster, åh så dyster, men passar mitt sinnelag som handen i handsken.

 

Daugava-skivan är inte min favorit av Winnerbäcks alster. Men den innehåller några favoriter: "Om du lämnade mig nu", "En tätort på en slätt", "Tidvis" och "Vad är det som bekymrar Sara Wehn". Vi bjöds på alla utom den sista, inklusive alla andra låtar från skivan. Och det är väl det som ger konserten ett litet minus, att den innehöll en sådan Daugava-majoritet. Men i slutet visar Winnerbäck sig från sin allra finaste sida, och sjunger sånger som "Du hade tid", "Hugger i sten" och "Hjärter dams sista sång". Han pratar och skämtar, och utan att be om det blir det en härlig allsång i Västeråshallen. Men inte allsång á la Skansen. Nä, allsång á la Winnerbäck, med tårar i ögonen och mörker. Och kärlek.

 

Tusen tack till mamma och pappa som tog oss med på konserten, och tack Lars för en deppig kväll på allra vackraste vis.

Lämna ett svar