Ajdå, sov lite för länge. Bäst att kasta i sig lite frukost, dra på Moltas kläder och sticka iväg till dagis snabbt som ögat….
…så, nu är han där. Lämningen gick bra som alltid, en liten hejdå-kram och sedan vinka i fönstret med ett jätteleende. Vad är klockan? Ojdå, redan sju över. Fan, då hinner jag inte gå till 20-över-pendeln. Jag får ta bussen, den kommer ju snart. Halvspringer jag så hinner jag till hållplatsen.
Pjuh, jag hann. En halv minut till godo. Men bussen syns inte till? Är den sen nu IGEN!? Hmm, den får inte vara mer än ett par minuter sen för att jag ska hinna med pendeln….
…tick, tack (13 minuter)…
Vad fan. Den har inte kommit än. Nu hinner jag ju inte med pendeln oavsett. Då hade jag ju lika gärna kunnat gått. SL snuvade mig på motionen och dessutom blir jag ändå sen till jobbet. *%&#-skit-SL.
STOPP! VÄNTA NU! Vad gör jag?!?!?
Jag står här och väntar på bussen. Jag kan inte på något sätt påverka så att den kommer fortare, eller så att pendeln blir några minuter sen så att jag ändå hinner med den.
Varför ska jag då stressa upp mig? Varför inte bara ta det lugnt och njuta av den härliga morgonen? Den friska, lite höstkyliga luften. Klarblå himmel. Fågelkvitter (ok, en och annan bil hörs också eftersom det är rusningstrafik och Bromstensvägen är ganska stor).
Ahh. Vilken härlig morgon det blev.
Tack SL. Tack för att ni tvingade mig att ta det lugnt, fast jag försov mig.
