Åh vad vi väntade och väntade. Idag skulle nämligen Daniel, Susann, Sebastian och Tilde komma hit till oss. Det dröjde till kvällen innan de äntligen kom, då åt vi och busade så mycket vi orkade. Sen kollade vi på film i mitt rum (Tilde och Sebastian fick sova i mitt rum) ända tills vi somnade. Jag blev så trött att jag kröp upp och la mig i sängen innan filmen ens var slut, och somnade gott efter allt bus.
Författare: Ulrica
Tar bort stygnen i huvudet
Idag följde jag med pappa och lämnade Tett och Vila på dagis. Sen gick jag och pappa till vårdcentralen för att plocka bort stygnen i mitt huvud, de som jag var och sydde förra veckan när jag slog huvudet i stolen. Det var inte öppet på vårdcentralen än när vi kom dit, så vi gick och handlade och gungade en stund. Sen var det öppet, då fick jag lägga pussel en liten stund innan jag fick komma in till sjuksköterskan. Jag var jätteduktig medan de tog bort stygnen, så jag fick en tapperhetsmedalj. Sen fick jag lägga klart pusslet med innan pappa lämnade mig på dagis igen.
Fina tröjor med fint budskap
Jag kan bli så där knasigt förälskad i vissa prylar. De här tröjorna till exempel är en sån sak. Det var kärlek vid första ögonkastet. Fint budskap, fint utseende & fint pris. Dessutom ska ju de här godbitarna pryda världens finaste pojkar.
Lekparks-bus
Idag gick vi till lekparken i Haga, där de har linbana och annat kul. Vi var där ganska länge och gungade, körde bil, åkte linbana och klättrade i klätterställning. Sen gick vi och handlade sirapslimpa och mjölk, och gick hem och åt fusk-lunch. Alltså sirapslimpa-smörgåsar med ost, och Oboy. 
Snö!
Idag är det snö, så vi har lekt ute i trädgården i snön. Åh vad kul.
Skjutsar mormor till tåget
idag kom mormor och mamma och hämtade oss tidigare… sen kom pappa hem också åkte vi alla och skjutsade mormor till tåget i Uppsala. Det var snöoväder och jättekallt. Sen fick vi titta på tv i bilen på väg hem från Uppsala. Också köpte vi fika där med, men vi glömde att fika det i bilen som vi skulle.
Låt kärleken växa
En farbror med långt hår och klänning. Ja, det var så mina föräldrar beskrev kärleks-mannen Di Leva för våra barn när de skulle ta hand om dem för att jag och Tård skulle åka till Eskilstuna för att se honom framträda. Och jovisst börjar mr Di Leva börja bli lite farbror, och nog har han långt hår och klänning. Men att försöka beskriva honom med så få ord är nästintill omöjligt. Man skulle vilja kalla honom gudomlig, fantastisk, vis, vacker, fnissande, strålande, tröstande, ångestframkallande… och alldeles, alldeles underbar. Det finns inte tillräckligt många ord i universom för att beskriva Di Leva. Och det finns inte heller några ord som kan beskriva hur man känner när man sitter där och får ta del av hans kärlek och visdom.
Hans vattenkanne-drickande hade till den här föreställningen, som inte var någon föreställning, blivit till stå-upp-komedi, och mystiken runt Di Leva blev den röda tråden i kvällens framträdande. Di Leva bjuder på sig själv, och myten om sig själv, så mycket mer än jag någonsin varit med om. Jag vet inte vilken tur i ordningen det är jag ser honom live. Jag brukar gråta på varje konsert, för vad han säger är så sant att det gör ont, så ont att tårarna kommer, trots att jag varje gång försöker kämpa emot. Den här gången förstår jag från första stund när Di Leva börjar prata att det inte är någon idé att försöka hålla emot, jag kommer aldrig att klara det, och tårarna rinner fritt nerför mina kinder. När det är dags för paus är jag så hänförd att jag inte ens kan prata om framträdandet utan att börja gråta igen.
Jag var hänförd, och alla andra i salongen också. Det fanns ingenting annat i våra huvuden och hjärtan den kvällen än de ord och den stämning som Di Leva fyllde oss med. Kärlek.
Om jag ska försöka beskriva kommer det bara att låta som en banal kärlekssång. Orden jag skulle vilja använda skulle vara evig kärlek, kärlek vid första ögonkastet, tårar som rullar nedför mina kinder, och so on. Så jag låter bli. Jag ber er bara att gå och se hans framträdande. Låt honom få hjälpa er att få kärleken att växa. Det är billig terapi, och en mycket trevlig och tänkvärd sådan. Skulle fler människor vara som Di Leva, skulle vår värld vara en ofantligt mycket bättre plats, jag är alldeles alldeles säker.
Repertoaren skiljer sig inte mycket från de tidigare åren. I stort sett samma låtar, och som tur är så är Di Levas egna favoriter även mina. Vi njuter av Miraklet, Vem ska jag tro på, Vi har bara varandra, Söta lilla blomma och Vad är frihet, bland annat. För en gångs skull är dock inte musiken det viktiga. Det är vad som sägs däremellan. Och trots 2,5 timme på scenen så hinns inte mer än 10 låtar med totalt. Men det gör inget. Det är inte musiken som är Di Levas storhet. Det är han själv.
Pumpa-gubbe
Idag efter dagis fick vi rita. Och medan vi ritade gjorde mormor en pumpagubbe. Vi satte ett ljus i den och ställde den ute på uppfarten sedan, oj vad fin den blev.
Koala-Vila och mormor
Åh gissa om jag blev glad idag när mamma kom och hämtade oss på dagis. Gissa vem hon hade med sig? Mormor! Åh vad glad jag blev! Jag slängde ifrån mig grejorna jag hade i handen och sprang allt jag kunde till mormors famn, och sen ville jag inte släppa henne på hela kvällen. Mamma säger att jag är som en koalabjörn som kramar sig fast.
Mormor har kommit!
idag var mamma hemma från jobbet, för hon var sjuk, hon var jättejätteförkyld. När hon kom och hämtade oss på dagis på eftermiddagen så var mormor med!!! Åh vilken överraskning, vi visste inte att hon skulle komma.
När vi kom hem degade vi (lekte vi med modellera som mormor köpt till oss). Vi gjorde dinosaurier (susaurier) och frukter och stjärnor och hus och träd. Det var jättekul.
