Kategori: TWUM

En hård turnering utspelade sig på söndagseftermiddagen i Skarpnäck. Med ett manfall från sex personer ner till tre så släpptes första tekningspucken och allvaret var igång. Daniel gick ut hårt med en 5-4 seger mot Tård i första matchen med Olivia och Anders som påhejare. Fortsattningsvis vann Anders två matcher och var i en betryggande ledning. Men efter andra omgången var siffrorna utjämnade och vi hade två vinster var i ryggen. Sista omgången kom att avgöra vilka som skulle spela final.

Efter en stark avslutningsmatch av Anders stod hann öga mot öga mot Svärda i finalen, där han ganska enkelt tog hem segern med 6-3 trots starka upphämtningsförsök från motståndaren.

För att förvissa oss om att det inte var slumpen som avgjorde så togs beslutet om en turnering till, den här gången i komprimerat format med färre matcher och färre mål för seger. När sista matchen återstod krävdes en vinst med minst 3-1 för Tård mot Anders för att få finalplatsen mot Daniel. Målskillnad skulle alltså avgöra. Svärd var uppmärksam med kameran och lyckades fånga det avgörande målets följande känslosvall i bilden här intill. Finalen blev sedan en riktig utskåpning från Svärds sida. 6 snabba mål mot Tårds 0, inte mycket att diskutera.

[Se hela tabellerna och alla resultat här]

Jaha. Så var den här igen. Den eländiga, kalla och oändligt långa vintern. Jag insåg det med bedrövelse i morse när jag fick skrapa rutorna på bilen igen. För andra dagen i rad. Tänkte bittert på vilket proffs jag kommer att hinna bli på bilfönsterskrapningar under alla de dagar jag ska öva i vinter. För att inte tala om alla de timmar jag kommer att få sitta i extra bilköer för att det är halt och stockholmarna inte bytt till vinterdäck. För vintern brukar komma lika plötsligt för dem som för SL som varje vinter får timslånga förseningar på tågen pga vädret. Men jag har viss förståelse. Man vill inte gärna acceptera att den ska komma. Den kalla mörka årstiden. Och sen är den plötsligt bara här. Trots att man försökt förtränga…

Men nu är det dags att gå in och värma sig. Kanske tända några ljus och dricka en kopp varm choklad. Och passa på att mysa lite medan jag gnäller över den hemska årstiden när man måste vara inne och mysa nästan varje kväll. Årstiden när det knastrar under fötterna när man är ute på promenad. Årstiden när det är så ljust av solens strålar som studsar i snödrivorna att det gör ont i ögonen. Och kanske får jag svälja mitt gnäll tillsammans med den varma koppen choklad och acceptera läget och tycka att det faktiskt är ganska så bra med årstider. För knappast skulle jag älska våren och sommaren så mycket som jag gör om det inte varit för att jag genomlidit en lång vinter för att komma dit.

Det nästan jobbigaste i vardagen är alla jobbiga val man bara måste göra. Då man måste välja det ena eller det andra. Då det liksom inte går att strunta i att välja nåt…

Ibland kan det vara helt givet vad man väljer. Ibland är man mer sugen på pizza än på fiskpinnar. Ibland mer sugen på havregrynsgröt än räkor.

Men när man kommer till såna där svåra val, hur sjutton ska man kunna välja då, utan att riskera att känna att man valt fel?

Man kan göra listor på för- och nackdelar för respektive val. Men oftast blir listorna exakt lika långa. Och hur vet man då?

Ska man exempelvis bo kvar i stan där man har nästan alla sina kompisar, man har barnvakter, man har jobb och det är Sveriges roligaste stad (på många sätt). Eller ska man flytta till en stad där man faktiskt kan ha råd att bo i hus, där man inte behöver sitta i bilkö till jobbet i två timmar varje dag och där man kan få en sittplats på en uteservering en solig dag på sommaren, men där man inte känner en person och där utbudet av roliga saker är betydligt mindre? Ja, ni ser. Listorna på fördelarna och nackdelarna för de båda blir precis lika långa.

Samma med jobb. Ska man prioritera att jobba med nåt man faktiskt tycker är ganska kul trots att man håller på att jobba ihjäl sig och att man egentligen inte får något ut av det (mer än att man jobbar med roliga produkter). Eller ska man jobba på ett ställe där arbetsuppgifterna kanske är roliga, men produkten tråkig, men där man faktiskt inte behöver jobba en enda timmes övertid, nånsin? Eller ska man kanske helt enkelt skita i båda och köra sitt eget, göra precis det man vill. Med risken att sonen får växa upp på nudlar för att mamma och pappa inte har råd att köpa någon annan mat?

Hur fan ska man kunna veta vilket val som är det rätta?

Hjälp!?

/ullis, i valen och kvalen över en jäkla massa saker

Under helgens mycket trevliga besök från Göteborg så satt vi i godan ro och spelade sällskapsspel (jag undviker att berätta vilket av lagen som vann så gott som alla matcher). Då det dracks te och cola i stora mängder var toabesöken ganska högfrekventa.

Det är vid just ett sådant tillfälle det som inte får hända händer. Då Ullis som tredje person på kort tid kliver in på toaletten hörs ett skrik och hon rusar ut likblek och panikslagen. ”Sp-sp-spindel” och ”g-g-gi-gigantisk” stammar hon. Ja, ja tänker vi andra och gör henne följe. På en påse sitter där den största monsterspindel som någon av oss någonsin skådat ute i det fria i Sverige.

Tedde stängs in i badrummet tillsammans med besten och en flugsmälla som enda vapen. ”Du kommer inte ut förrän vi sett ett lik”, beordrar vi andra med darriga röster. Spindeln visar sig inte endast vara den största, utan även den snabbaste och jakten blir en kamp på liv och död för alla inblandade.

Efter en heroisk insats öppnas dörren och krigshjälten kommer ut med den döda kroppen. ”Du lever” utbrister Jenny och kastar sig kring hans hals med gråten i halsen. ”Jag lämnar dig aldrig” svarar Tedde och de sjunker ihop på golvet.

Nu när chocken lagt sig och vi har samlat oss vill vi passa på att tacka dig Tedde för att våra dagar inte var räknade. Hoppas du får leva ett långt och lyckligt liv och att vi får dela mycket av den tiden tillsammans med er, våra Göteborgshjältar.

Sedan 1991 har den politiskt engagerade ex-surfaren Eddie Vedder och hans band Pearl Jam förgyllt musikvärlden med sköna toner.

Pearl Jam grundades av basisten Jeff Ament och gitarristen Stone Gossard som letade en ny sångare då Andy Wood, från deras tidigare band Mother Love Bone, dött av en överdos (detta jävla knark). Namnet kommer enligt rykten från Eddies mormor (eller nått) Pearls goda marmelad.

Nu är det så dags för en samlingsskiva (lite pinsamt med tanke på hur de försökt framhäva sig som ganska icke-kommersiella, men det börjar väl krisa i kassan) fylld med härliga låtar som ”State of love and trust”, ”Daughter” och första hiten ”Alive”. Skivan bär den givna titeln ”Rearviewmirror”.

Säga vad man vill om samlingsskivor, men det här är ett gyllene tillfälle för er som är oinvigda att upptäcka storheten i bandet som inspirerade oss att starta Backwater en gång i tiden.

[Låtlista från skivan hittar du här]

[Förhandsboka skivan här]

En inflyttningsfest med Karin, Erik, mamma-bakta-pajer, grym ceasarsallad, väldoftande nybakta bullar, ”PITBULL! TERRIER!” och massor av alkohol kan inte bli annat än lyckad och otroligt rolig och trevlig. Tack för den 🙂

Det finns bilder från festen i bildarkivet. Ni som inte har inloggningsuppgifter kan kontakta Ullis eller mig för att få (om ni är snälla 😉

Nej, det är bara så fel det kan bli…

Jag är nämligen helt övertygad om att den allra sannaste glädjen är den man känner när det händer något bra för någon man tycker riktigt mycket om. Den glädjen är så mycket sannare än den man känner när det går bra för sig själv. Kanske har man hela tiden så höga drömmar och mål för sig själv att man aldrig blir riktigt nöjd? Hur höga andras drömmar egentligen är ser man aldrig, och man vet antagligen bara om en del av dem.

Men det är ett faktum att det är mycket sällan (aldrig) som jag blir så glad för min egen skull att jag får tårar i ögonen. Medan det ofta händer att jag ryser och ibland gråter av glädje när det händer något bra för någon av mina vänner, mina föräldrar, syskon och familj.

På samma sätt blir jag nog aldrig blir så ledsen för mig egen del som jag kan bli när någon av mina nära och kära råkar ut för jobbiga saker. När man ser någon som har det jobbigt, någon som inte mår bra, någon som blir orättvist behandlad eller som bara inte är glad. Man mår aldrig så dåligt som då.

Men tillbaka till glädjen. Jag vill ta tillfället i akt att säga nämna några händelser och personer som fått mig känna just sann glädje den sista tiden, på grund av att roliga saker hänt i deras liv.

Grattiskram till Andreas som nått sina drömmars mål (de drömmarna vi fått ta del av) och blivit chefredaktör på Mac World. Jag har tårar i ögonen!

En stor lyckokram till mamma som på måndag får sin nya lilla vovve.

Glädjepussar och kramar till mamma och pappa för att de äntligen har köpt fjällstugan de alltid velat ha.

Och stor kram till Linda för att hon har en bebis i magen. En liten pyret som kommer ut i april.

/ullis med rysningar, tårar i ögonen och så glad så hon håller på att spricka, bara för er skull!

1221 unika besök hade vi under oktober. Vi lär väl stå för majoriteten själva, men det är ändå en rolig ökning.

De senaste tre månaderna har legat runt 900 besökare och rekordet tidigare (954 st) var från augusti. Innan dess låg besökarantalet ungefär kring 450 per månad.

Tack för att ni tittar in hos oss. Det är jätteroligt med alla besök, kommentarer och omröstningar. Sitter ni och lurar på en hemsida själva och är inte med bland kompislänkarna så meddela mig så lägger jag upp er där.

Corner Grill i Sundbyberg är en räddning för oss som är vana vid Lidköpingskebab. De två unga bröderna (som jobbar jämt) lagar till en riktigt, riktigt god kebab. Så god att den nästan kommer upp i Lisch-standard.

Gillar du kebab (om inte så kommer du göra det om du provar det här) så besök dem och beställa en Gyros-tallrik.

Ikväll är det dags att bänka sig framför TV:n klockan 21:00, Kanal 5. Då börjar sista… snyft… sista säsongen av den tidvis helgrymma TV-serien Vänner.

Som tur är har ju Spin-offen ”Joey” börjat gå i USA (tveksamt hur kul den är iofs, men den går bra overthere, vad jag förstår). Bara hoppas att den kommer hit nästa säsong.