Många kommer nån gång i livet till en punkt där det är dags att byta efternamn. Jag har själv gjort det vid ett flertal tillfällen av olika anledningar. Jag föddes som Öst, hette sedan Hamberg ett tag, Eriksson efter det (i många många år) och till slut, 1994, tog jag MITT namn, Martinsdotter. Det som känns som jag. På riktigt.
Och 10 år senare var det dags igen. Jag skulle gifta mig. Ett av de vanligaste efternamnsbytes-tillfällena. Stod i valet och kvalet hur jag skulle göra. Det enda jag visste var att mitt älskade Martinsdotter skulle behållas, på ett eller annat sätt. Men samtidigt ville jag ju ta del av min nya familjs namn också. Min man och min son heter ju faktiskt Wennerborg. Det fick bli en kompromiss. Jag valde att ta Wennerborg som mellannamn. Det fick bli Ulrica Wennerborg Martinsdotter. Med Wennerborg aldrig synligt, utan lika osynligt som mitt andranamn Linda. Men det visade sig ganska snart att det bara på pappret heter mellannamn. För av samtliga myndigheter och i alla register som finns betraktas Wennerborg som en del av mitt efternamn. Det slutade med andra ord att jag fick ett ohanterligt lång efternamn, Wennerborg Martinsdotter. Inte ett namn som får plats i förtryckta blanketter med begränsat antal bokstavsrutor direkt. Men ändå värt det. För hur fånigt det än kan tyckas så känner jag mig närmare min man och min son när vi delar efternamn. Och när vi är ute på resa känns det ofattbart bra att vara Mrs Wennerborg. Trots att jag inte ens har med så mycket som ett W i min signatur. Men det kanske kommer…
Vad finns det då för andra anledningar till att byta efternamn (mer än äktenskap)? Det kan t ex vara att man heter ett ofantligt vanligt efternamn. I kombination med ett oerhört vanligt förnamn (Ulrika Eriksson). Och man kanske känner sig mer speciell än så. Eller kanske vill man hedra någon genom att byta efternamn. Kanske sin pappa som jag, eller sin mamma som många gör genom att ta mammans flicknamn. Eller så kanske man byter efternamn för att man har ett utländskt efternamn som ställer till det när man vill ha jobb (sorgligt men sant).
Trots att bytet av namn är självvalt så går det inte att komma ifrån att det är en ganska stor grej. Man måste byta körkort och pass, och när man ska skicka betyg till jobb- och utbildningsansökningar så behöver man skicka med ett personbevis som bevisar namnbytet, eftersom man kanske inte heter samma sak på betyget som i ansökan.
Och förutom alla praktiska förändringar så har man ju ofta hetat samma namn länge. Och att helt plötsligt heta något annat kan säkert vara knepigt. Själv har man väl funderat på det länge, och kanske som jag övat in min nya namnunderskrift i åratal innan man äntligen tar tag i det på riktigt och byter namn. Men för ens omgivning kan det vara knepigare. Länge kommer Fredrik Björnstigen att vara Fredrik Carlsson för mig. Och Martin Gren vara Johansson. Och Millan kommer nog alltid att heta Berglund i min hjärna. Trots att hon numer heter Bengtsson som sin familj. På samma sätt som att alla som kände mig som Ulrika Eriksson alltid kommer att se mig som just en Eriksson.
Sen så har ju jag inte nöjt mig med att bara byta efternamn ett antal gånger. Jag har dessutom bytt ut en bokstav i mitt förnamn. Föddes som en Ulrika men är sedan ett antal år tillbaka en Ulrica. Men det är en helt annan historia…
Ps. På Statistiska centralbyrån kan man göra sökningar på hur många som heter av ett visst för- eller efternamn. Där kan man t ex utläsa att det finns 129 st Moltas, 10 st Tård, 2017 st Ulrica, 21 st Martinsdotter och 5 st Wennerborg (då är jag inte medräknad ännu, så tänk på att statistik ljuger). Gå in och se själv hur många av er som finns 🙂 http://www.scb.se/templates/Standard____31245.asp
Carlsson?
Så jag förblir en Carlsson i dittt medvetande Hmmm… Jaja, var det nån som sa nåt om en fest? 🙂
Har du kommit fram till något?
Jag röstar på Wennerborg så heter ni samma sak alla tre. 🙂