I morse rengjorde mamma och pappa fingret igen, och mamma kunde inte nu heller avgöra om nageln satt kvar eller inte. Men jag gnällde över hur ont det gjorde fortfarande, och när mamma åkt till jobbet kom hon på om det nog var bra om pappa tog mig till vårdcentralen för att borra hål på nageln (om den nu satt kvar) ifall det tryckte av blodet, så hon ringde till pappa och sa det. Pappa ringde till vårdcentralen, och sen tog vi en promenad dit jag, brorsan och pappa.
Sköterskan på vårdcentralen hade också svårt att se om nageln fanns kvar, och om det fanns något att borra i, så hon fick tillkalla en läkare, som till slut konstaterade att hela nageln var borta, och nagelbandet med. Inte konstigt att det gjorde ont!!! Sköterskan gjorde rent och sa att vi måste komma och lägga om såret varannan dag ett tag, för det var väldigt viktigt att det inte blev infekterat eftersom det var ett så öppet sår. Hon sa också att när det kommer ut en ny nagel där så kommer den nog att vara väldigt knölig och ful, och att det kommer att synas för alltid att nageln varit borta där.
Pappa ringde och berättade för mamma sen och hon blev helt ledsen och började gråta över hur illa hon hade gjort mig. Och för att jag skulle få leva med en konstig lillfingernagel för resten av mitt liv. Hon och pappa kom fram till att nageln måste ha skalats av när mamma öppnade dörren efter jag klämt mig, för det var en vass kant från diskbänken under bänken. Både mamma och pappa rös över hur ont det måste ha gjort, och fick dåligt samvete över att de tyckt att jag varit lite pjålig. Jo minsann, ni må tro att det gjorde ont!!!
Jag fick ett stort bandade på lillfingret, och sen gick vi till dagis. Där tyckte de att det var lite roligt med mitt stora bandage, och jag tyckte att det var spännande att få visa upp det också. Och berättade högt och lågt att mamma minsann slagit mig på lillafingret…
Efter dagis så gick jag, pappa och Tett till skogen och åkte pulka. Eller ja, Tett fick inte åka pulka idag, utan sitta och titta på i vagnen, men det verkade han tycka var helt ok det med.
När mamma kom hem på kvällen sprang jag och visade upp mitt stora bandage, och sa ”aja baja mamma, inte göra sådär, göra illa Moltas”. Och mamma kramade mig och lovade att hon inte skulle göra det nåt mer, och att det inte var meningen ju att hon skulle klämma mig. 
