Jag hatar det, men jag är så jäkla skrockfull. Det är hemskt. Det är som att ha värsta tvångstankarna (som jag för den delen också har ibland, och nästan alltid när jag har en tvångstanke så slår saken in dessutom).
En dag för nån vecka sen så tappade jag en av mina silverbrickor i mitt egengjorda Tård- och Ullis-halsband. Jag började nästan gråta när jag såg att det var Tård-brickan som var borta. Letade som en galning men fick helt enkelt konstatera att Tård var borta från Tård- och Ullis-halsbandet. Kvar fanns bara Ullis. Och då börjar jag naturligtvis direkt associera det med att jag ska "tappa bort" Tård (ja, jag vet, aningens sjukt). Men jag kunde inte låta bli, kunde inte släppa tankarna hur hårt jag än försökte.
Morgonen efter (hade inte sovit så bra på natten) när jag kom ut till bilen för att åka till jobbet, så ligger Tård-brickan på förarsätet. Jag blev så glad att jag nästan började gråta (igen, fast av lycka den här gången) och sprang in med lyckan skinandes i ansiktet och visade för Tård. Han bara log och tyckte att det var tur att jag hittat det. Och sa direkt att han inte skulle bli så lätt att tappa bort (och hade naturligtvis förstått mina tankar dagen innan, trots att jag just igår inte delat dem med honom).
Tyvärr har jag även smittat av mina konstiga tankar på Tård ibland. Som en gång för länge sedan när jag och Tård hade en liten småkris och stod och pussades i Solna centrum (hm, ja, vi gjorde faktiskt det trots krisen), så kom en kvinna förbi och sa "bryt" till oss mitt i pussen. Tård tittade på mig och jag vet att han tänkte tanken att det var ett tecken. Som tur var lyssnade vi inte till tecknet utan redde ut allt.
Jag undrar ofta varför jag har så svårt att inte koppla saker som händer som tecken eller vägledning till vad som kommer att hända i livet. Jag är inte ett dugg troende (snarare tvärtom), men skulle aldrig kunna ta av mig armbandet jag fick som frälsning av en buddhist-munk, eftersom det enligt seden ska ramla av själv. Åtminstone inte innan bebisen i magen kommit ut och allt är som det ska med den.
Jag inser naturligtvis det omöjliga i att tecknen runt om mig skulle ha någon som helst relevans. Men ändå så finns de där satans tankarna där hela tiden. Vad ska jag göra?
