Apropå ordspråk som vi varit inne på tidigare här på TWUM, så finns ett som jag gillar starkt. Det är det som heter "man ska aldrig säga aldrig". Jag säger i och för sig själv "aldrig" ganska ofta, men har såhär vid dryga 30 insett att man rätt ofta får ta tillbaka sitt aldrig. Och jag gillar det på nåt vis. Att inte stänga dörrar utan att ha möjligheten att öppna dem igen. Vilket man kanske inte har om man nu sagt aldrig, och ska försöka hålla fast vid det av någon anledning.
Vi har såhär i barnfödartider fått frågan om vi ska ha fler barn än tre. Och om jag ska svara ärligt så kan jag bara säga "jag vet inte". Just nu känns det ganska otänkbart att jag ska orka gå igenom en graviditet och en bebisperiod till (förutom den jag har just nu), men man vet ju aldrig. Om några år kanske jag/vi av någon anledning jättegärna vill ha ett, två eller tre barn till av någon anledning. Och då känns det så trist att ha sagt att "nä, tre barn räcker för oss". För hur ska vi kunna veta det nu?
Jag ogillar generellt att skriva saker i sten. Jag tycker om att ha sommarveckorna oplanerade för att kunna göra vad som faller mig in. Jag tycker om att ha möjlighet att ändra på planer ifall jag eller någon annan inte känner för att göra just det som var bestämt för just då. Det är livet för mig. Min man däremot är precis tvärtom. Han gillar att planera in i det minsta och har ganska svårt för avvikta planer. Men han lär sig allt eftersom vårt liv tillsammans rinner på, att planer går att ändra och att de idéer och förslag man har på saker att göra inte nödvändigtvis behöver vara så som det blir. Och jag får lära mig av honom på samma sätt. Att jag inte alltid kan göra vad som faller andan in just då. Särskilt inte när det är fler som är inblandade i planerna. Men för det mesta tycker jag ändå att magkänslan är det som ska få avgöra, och lusten. Snarare än vad som är bestämt. För man ska faktiskt aldrig säga aldrig…
