Ja, så var hon här, vackra Vila som idag är 8 dagar gammal. Fotot här ovan är taget för en vecka sedan, när hon var ett dygn gammal. Vi var på sjukhuset idag, och gick in genom förlossningsportarna och Tård påminde om hur nervösa och förväntningsfulla vi var för en vecka och en dag sedan. Innan vi visste att operationen skulle gå bra, och att det ut ur magen skulle komma en söt liten tjej.
Under sin första vecka har Vila visat sig vara en tjej som gör sina föräldrar lyckliga genom att vara världens snällaste bebis, hon knappt gråtit alls. Ibland har man undrat om hon ens kan gråta, men då har hon liksom gråtit till som för att visa att hon faktiskt kan. Annars grymtar hon mest lite och sprattlar med armar och ben när hon börjar bli lite hungrig.
Lillasyster gör också sina bröder lyckliga. Tett knatar (ja, faktiskt helt själv emellanåt) fram till vagnen så fort vi har lagt syrran i den, och vill gärna peta lite på hennes näsa och hår. Också säger han "bäbi" glatt en sisådär tusen gånger på rad. Moltas han är oerhört go mot sin lillasyster och kan sitta stilla (jo, det är sant!) länge länge och bara titta på henne, och smeka henne lite på kinden och över håret. Han tyckte dock att lillasyster hade en konstig snopp (navelsträngsstumpen som satt kvar fram till igår), och han berättar för alla som kommer i hans närhet om sin lillasyster Vila, och att hon kommit ut ur mammas mage nu.
Pappa Tård har precis börjat tycka att det är ok att säga hon, henne, gumman etc. Han tittade nämligen konstigt på alla som sa det om vår bebis till en början, vaddå hon?!
Mamma Ullis då? Jo, hon är faktiskt fånigt glad över att ha fått en tjej till i familjen. Och har nu, trots sina moraliska principer, varit och köpt både rosa klänningar och nappar. Fasiken, jag som inte skulle gå på det där med rosa och ljusblått…
