Känslan börjar komma allt oftare. Den att jag behöver en paus från mitt liv. En paus från bebisvakna nätter och blöjbyten, från stressig arbetsplats och känslan att aldrig få sätta sig själv i första rummet, en paus från radhuset i ett tråkvintrigt Västerås, från dagislämningar, regnbyxor, bilpendlande och från för lite pengar, från oro, trötthet, övervikt, karaktärslöshet och godissug. Trycka på paus-knappen för en stund för att sen, när allt blir för tråkigt lättsamt, trycka på play igen…
vänta bara tills..
..sisters night! Haha!
Det jobbigaste är…
…att jag inte hittar knappen…
Mycket tänkvärt…
…den där känslan satte du bra ord på…
Starkt!
Starkt, transparent och brutalt ärligt inlägg. Respekt!
Kan känna igen mig i mycket av resonemanget.
Löjrom.tv
Håller med…
Ibland vill man verkligen bara trycka på paus-knappen!!
Förstår inte alls…
Jag vill iaf absolut inte ha paus från att hinna med akutjobb samtidigt som man är hemma med tre diarr