Mamma och pappa tycker att jag är så sen att resa mig upp, att stå själv och att gå och sånt där ni vet. Och jo, jag tar kanske lite längre tid på mig än vad mina kära storebröder gjorde. Men å andra sidan så hade inte mina två storebröder två bråkiga storebröder heller, som knuffade och puttade och höll på. Om de hade haft det hade de också kanske insett klokheten i att stanna kvar sittande på golvet…
Men jag försöker nu i alla fall, och klarar att resa mig upp själv mot bord och sånt. Även om jag blir väldigt förtvivlad när jag inte tar mig ner själv sen. Jag blir så trött när jag stått länge att det bara skakar i benen. Och skaka i benen kan det göra ibland av rädsla med, när Tett-bråkstaken kommer i full fart när jag står och vinglar. Då vill jag helst sitta stadigt på marken.
