Om någon frågat mig för dryga 10 år sedan vem som var min favoritförfattare så hade jag utan tvekan svarat Danielle Steel. Danielle Steel är en kvinna som sprutat ur sig böcker i högre tempo än Persbrant fått läsa nya manus för Beck-filmer (och det vill inte säga lite).
Jag packade nyss ner alla mina Steel-böcker och skickade upp dem till min syrra som nyss flyttat hemifrån. Det blev min inflyttningspresent till henne, ett 30-pack Steel-noveller på engelska. Då har hon att göra ett tag om hon blir rastlös när hon bara har sig själv att tänka på.
Steels 71:a novell kom ut för ett tag sedan. Jag slutade läsa när hon var uppe i hälften, sen föll Danielle i glömska för mig, och jag kom inte ihåg henne förrän nu när jag sprang på min kartong med Steel-böcker. Och jag blev lite sugen på att läsa hennes böcker igen, men är rädd att jag kommer att bli besviken. Jag kom ihåg böckerna som lättlästa, sorgliga och väl researchade.
Men oavsett om jag kommer att läsa hennes böcker igen (eller fortsätta läsa de som kommit ut under de senaste tio åren) så kommer jag i alla fall alltid att se upp till henne. Hon som har yrket jag vill ha och har tjänat de pengarna jag så gärna hade tjänat, just på att skriva böcker. Hon har 570 miljoner kopior av sina böcker tryckta och hon finns i 47 länder och kan läsas på 28 språk. Jag vill också…
