Man kan stånga sig blodig för att samhället ska bli mer jämställt. För även om det vore självklart att kvinnor som arbetar ska få samma lön som en man som gör samma sak, eller att man håller upp en dörr för en man likväl som för en kvinna, eller att en pappa blir lika mycket förälder (och bör ta lika stor del av föräldraskapet) som en mamma som blir förälder, så är det inte riktigt så.
Vi försöker i alla fall så gott vi kan att uppfostra våra barn att bli jämställda, även om det hela tiden visar sig att det inte är lika lätt som man skulle vilja. Man måste ta hänsyn till dagiskamrater, till fröknar, omgivning, mobbare och människor som är alldeles för inrutade i hur det alltid varit, trots att man helst skulle vilja slippa. Jag vill att Moltas ska kunna ha en glittrig tröja på dagis om han vill, men jag skulle antagligen fortfarande inte våga sätta på honom det.
Vi tyckte dock att vi fick ett litet bevis för att vårt arbete för jämställdheten för ett tag sedan när Tett satt hos farmor och farfar och läste en bok om kaninen Nicky. Det var en ordbok som bland annat visade på mamma Kanin (som såklart stod vid spisen) och pappa Kanin (som såklart satt vid köksbordet i kostym och läste tidning). Eftersom Tett inte kan läsa än tittade han bara på bilderna och pekar på mamma Kanin och säger "pappa", följt av en pekning på pappa kanin, som han då givetvis utnämner som "mamma".
Jag vet inte om vi lyckats, eller om vi bara förvridit det åt fel håll. Men vi tycker ändå att det känns ganska bra. Hellre så än att det skulle varit tvärtom. Även om jag får lite dåligt samvete om jag uppfattas som en sån som bara sitter och läser tidningen medan pappa lagar mat… ;o)
