För er som inte redan tycker att jag är lite småknasig så kommer här vatten på kvarnen för att få er att inse detta…
Ett av alla projekt på listan jag hade inför förra sommaren var att packa ur alla mina grislådor, för att föreviga min gris-samlar-period på bild (för att ha ett bevis för att den existerat när själva grisarna är borta sen). Så en dag var det dags… Sagt och gjort. Drygt 200 grisar packades upp på bord och stolar på altanen, för att förevigas. Allt från klassiska spar- och prydnadsgrisar till såna som mer fyller en funktion – som kruka, korkskruv, salt- och pepparkar, massage-hjälpmedel eller varför inte som toaborsthållare? (jag vågar inte ens tänka på vad alla grannar tänkte när det stod grisar högt och lågt och jag hoppade upp och ner på stolar för att lyckas fota dem).
Hur började det?
Jo, jag var på Korfu en sommar (får man säga att man varit i Grekland om man varit på Korfu?), och köpte där med mig små souvenirer i form av en solande grisfamilj. Och i den vevan kom jag på att grisar nog var lite speciella för mig. Grisarna fick följa med mig till London när jag flyttade dit, och då fick jag även en grismaskot i form av en liten porslingris med kamera med mig dit, eftersom jag var fotointresserad och skulle läsa foto där. Så hade jag plötsligt en liten samling, och när någon frågade om mina grisar som stod där bredvid sängen så berättade jag att jag gillade grisar. Vilket utmynnade i att varje födelsedagspresent och julklapp i många kommande år bestod just av grisar. Jag fick till och med en levande gris en födelsedag, hon fick namnet Vilma och jag satt med som en tröstande matte när hon födde sin första kull med kultingar.
Inspiration
Jag köpte i London även en liten dyr skrivar-gris, eftersom jag ville bli journalist och trodde att grisen skulle hjälpa mig på vägen. Just den grisen står fortfarande bredvid min säng, men nu mer som inspiration för mina böcker som ska skrivas klart. Bredvid sängen har jag faktiskt också en stor uggla (för inspiration), och faktum är att just ugglor har börjat dyka upp lite här och var i mitt hem och i mitt medvetande. De finns som prydnader, halsband, kort och lite annat. Men jag skulle nog aldrig våga säga igen att jag samlar på nåt. Man vill ju inte riskera att sitta här med 200 ugglor om ett par år, och vakna nån födelsedag av en levande ugglas hoande. Men jag får väl acceptera att jag är en samlare helt enkelt. Och att det är tur (utrymmesmässigt i alla fall) att jag har en man som kämpar allt han kan för att hålla mina såna gener borta från mig…
Men, men, i alla fall. När grisarna väl var fotograferade hade jag bestämt mig för att de skulle bort. Den första grisen eldade vi upp samma kväll jag fotograferat dem (det var en ljusgris), för att liksom fira att min gris-era är över. Sen ställdes kartongerna ut i garaget, och tanken var att sätta ut en annons på blocket för att hitta någon är var lika galen som jag och vill ha en grissamling i sitt hem… Annonsen hann aldrig sättas aldrig ut, men däremot såg jag ett antal månader senare en annons i VLT, där Västerås Museum sökte samlingar för att ställa ut på Slottet under sommaren. Och där står de nu, och bara väntar att få bli tittade på, tillsammans med andra knasiga människors samlingar.
