Vi tycker att vi har varit ganska tydliga i våra jämställdhetsfrågor. Tror vi är ett ovanligt (tyvärr) jämställt par vad gäller föräldraledighet, familj och yrkesliv. Därför är det inte utan att vi ganska ofta funderar över ironin att vår dotter har blivit en av de mest tjejiga tjejer vi nånsin träffat. De första färgerna hon lärde sig var rosa och lila, medan killarnas första färger var rött och blått. Hon vill ha klänning, tajts och balettskor varje dag, och hon ägnar mesta delen av sin lektid till att sköta om dockor och mjukisdjur. Får hon välja film blir det Pippi eller Lotta, medan killarna väljer superhjältar á la Batman, Stålmannen, Pokemon och Ben 10.
Jag är en feminist. Jag tycker lika lön för lika arbete är en självklarhet. Jag blir galet förbannad över att föräldraledigheten inte är jämnt fördelad mellan föräldrarna, att det är mycket svårare att hamna i ledningsposition bara för att du är kvinna, och att det är en självklarhet att det är mannen som ska uppvakta kvinnan. Lik förbannat sminkar jag mig varje morgon, går i klänning trots att det är 10 minusgrader ute och bär obekväma skor, bara för att det är snyggt. Och det är såklart just det jag lär min dotter. Hon ser mig sminka mig varje morgon, måla naglarna, ha klänning och fixa håret. Det är, när man tänker efter, inte så konstigt att hon blir arg som ett bi när hon måste ta på sig en overall ovanpå sin klänning eller kjol (för att då ser man inte klänningen), eftersom mamma inte har någon overall på sig (utan går ut i tunna strumpbyxor trots kylan). Det hon inte ser är min kamp på jobbet, om att vara lika mycket värd trots att jag är kvinna, för då är hon på dagis och leker med dockor. Utan en aning om vad just det kommer att ha för inverkan på hennes framtida liv.
Så hur ska man göra för att ännu mer bidra till jämställdhet? Krävs en total utplåning av alla könsattribut för att man ska ha samma förutsättningar i livet? Är det vad vi vill? Och går det, om vi skulle vilja? Och om vi lyckas, kommer det ändå att bli jämlikt? Jag har ingen aning.