En sån där morgon

Jag hade en sån där morgon i morse, en sån man helst inte vill ha. När jag vaknade av väckarklockan (eller egentligen av att min man satte sig upp i sängen) så trodde jag inte att det var sant att det var kliva-upp-dags. Jag hade ju för sjutton nyss somnat.

Sen kom Tett inspringades och kröp ner i sängen bredvid mig. Mysigt. Inte lika mysigt att försöka övertala honom att göra sig iordning. Mutade med att jag kunde sätta fast vingarna på den röda draken från Mc Donalds medan han var på toaletten, och precis när jag fått honom att gå med på det kom Moltas springades och tog Tetts plats i sängen, och kriget var i full gång. Skrik, gråt, skäll och två osamsiga barn. Gick in för att väcka lillasyster och hon var på ungefär lika bra humör som bröderna, och skrek sig igenom hela påklädnings-sessionen. Vid det laget hade killarna kommit på att de kunde leka istället, och hade till och med fått på sig kläderna.

Försökte sminka mig medan barnen tog på sig sina ytterkläder, och hela tre gånger lyckades jag nysa under tiden jag skulle ta på mig mascaran. Ni som brukar använda mascara vet hur man ser ut om man nyser med mascara. Man får den överallt där den inte ska vara. Efter tre avsminkningar och en sminkning som blev halvdan fick jag till slut ändå hjälpa barnen på med ytterkläderna. Vi kom sent både till dagis frukost och till skolans. Ingen vidare start på dagen. 

Sen satte jag mig i bilen och kopplade in iPhonen till bilstereon (som min älskade man fixat) och började lyssna på "Munken som sålde sin Ferrarri". Min första ljudbok nånsin, rekommenderad av en kollega. Och till lugnet av Stefan Sauks röst, och med ett budskap finare än nånsin, började min hittills kaotiska dag ändå inta en lite annan form. Väl framme på jobbet en halvtimme senare kändes morgonen som länge sedan.