För ett par veckor sedan så var vi och föräldrarna Wennerborg och lyssnade på Fredrik Lindström som höll låda i nästan två timmar alldeles ensam på scenen i Västerås Konserthus.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle förväntat innan showen. Vi har sett Fredrik Lindström live vid inspelningar av radio-programmet "På minuten" ett stort antal gånger, och även gillat hans tv-serier. Men hur skulle han funka som ensam underhållare på scen i ett par timmar?
Han visade sig funka rätt bra. Hade vi sett showen lite senare i vinter hade det antagligen funkat ännu bättre, för lite skakigt kändes det emellanåt. Men det vi lätt konstaterar när vi kommer ut från Konserthuset en ganska lång stund senare är att underhålla det kan han, för de två timmarna gick snabbt. Och man fascineras, än en gång, över vilken intelligent och oerhört funderande person Lindström faktiskt måste vara. Han är helt enkelt en jäkligt skön snubbe, även om han kanske är att föredra i ett regisserat tv-program före live på en ensam scen.
Men det är inte utan att man tycker att han är lite obehaglig också. Han får en så ofta att inse hur typisk man är. Typisk svensk, typisk människa, typisk… ja, ni vet. Igenkänningarna han serverar är otäcka. Man vill ju liksom tro att man åtminstone är lite speciell, men Lindström tar snabbt ner en på jorden igen. Och trots att man skrattar åt det just då, är det just den egenskapen som får en att kanske inte gilla honom så mycket som han förtjänar. Han känner oss alldeles för väl.
