Sent ikväll ringde förlossningen. Jag blev lite rädd att det var för att skjuta upp snittet till någon annan dag. Det hade liksom känts konstigt nu när man ställt in sig på att bebisen ska komma imorgon (eller ja, idag). Men de ville bara berätta att jag inte behövde komma förrän kl 8 imorgon, för någon annan stod först på tur att bli snittad, jag var nr 2. Det känns helt ok, jag brukar ha en förmåga att komma i säng sent kvällen innan, så en timmes extra sömn på morgonen är inte dumt. Och med tanke på vad klockan är nu så känns det väl högst välkommet…
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna somna ikväll. Jag känner mig tröttare än någonsin men inget vidare sömnbenägen. Pappa Tård ligger och sover sött redan, hoppas han sover gott så att han får hålla ställningarna imorgon ifall jag inte orkar. Tidigare gånger har det varit jag som varit kaxig, och Tård som varit likblek, men den här gången känner jag mig mer orolig än nånsin. Vet inte varför, hoppas inte det är min magkänsla som försöker säga mig nåt…
Vi har haft en sista mysig tvåbarnsföräldersdag idag, fast utan barn. Vi har varit i Stockholm och shoppat lite och gått på matine på bio. När vi kom hem knäppte vi fina bilder på magen, de sista innan den ska bort imorgon. Kanske och antagligen min allra sista gravidmage. Bebisen sparkar för fullt och har gjort de senaste dagarna. Blir både nostalgisk och rörd när jag tänker att det kanske är sista gången jag kommer att känna sparkar inne i min mage. Men samtidigt känns det ganska skönt, jag känner mig ganska färdig med att vara gravid nu. I alla fall för ett tag, kanske för alltid.
Men apropå att vi varit barnlediga idag (och i en hel vecka nu faktiskt) så längtar jag så efter våra smågrabbar att jag håller på att dö. Det var meningen att de skulle kommit hem innan vi skulle åka till BB, men pga ändrade planer kommer de först imorgon, medan vi är på sjukhuset. Känns konstigt att inte ha fått krama om dem innan bebisen ska komma och ta mestadelen av min tid i några dagar, nu när de varit borta så länge. Och känns konstigt att inte vara hemma och kunna ta emot dem när de kommer. Men jag hoppas jag är så pass pigg imorgon efter operationen att jag orkar med ett besök av dem i alla fall. Känns som jag skulle behöva lite Moltas- och Tett-kramar just nu…
Vi märkte per telefon idag att åtminstone Moltas längtar hem en massa med, för båda gångerna vi pratade med honom så ville han aldrig sluta prata, och berättade inte bara en utan ungefär femton gånger att han skulle åka hem efter att ha sovit en gång till. Ordspråket borta bra men hemma bäst passar in på de allra flesta.
Nä, nu ska jag göra ett försök att sova i några timmar innan klockan ska väcka mig för en ny dag. En dag då fyra i familjen ska bli fem. Hm, inte konstigt att man tror att man inte ska kunna sova. Men god natt i alla fall, sov gott ni som kan…