Många säger att de lever för sina barn. Att de inte levt förrän de fått barn. Att det är därför de finns till, för att älska och fostra sina barn. Jag känner inte så, och jag undrar ibland om jag borde ha dåligt samvete för det? Jag älskar mina barn och min familj obeskrivbart mycket, men jag tror inte att det är för deras skull jag finns till. Jag fanns till innan de fanns med, och levde som en lycklig person då med. Jag är absolut lyckligare nu när jag har dem, men jag är samtidigt oftare olycklig. Olycklig för att någon av dem inte mår bra, har ont någonstans eller helt enkelt för att man måste tjata och vara en jobbig förälder. När Moltas förstår att han är sista dagen på ett dagis han älskat eller att han är tvungen att "bli stor" och inte får ha nappen till tröst längre. Allt som man gör av kärlek men som de inte alltid förstår. Hans besvikelse när mamma måste jobba och inte har tid att mysa. Och då jag på riktigt får dåligt samvete för att jag tycker om att jobba. Inte mer än att mysa med Moltas, men en blandning är det jag gillar bäst. På samma sätt som han gillar att variera sitt mysande med mamma, pappa och lillebror med att leka med kompisar och se film.
Det är inte lätt att vara mamma/förälder. Men jag tror det blir lite lättare om man låter bli att vara bara mamma/förälder och är lite av den person man var innan med. Då kan man hitta saker att vara glad åt även om man för tillfället har en jobbig period med sitt/sina barn. När det är pissigt på jobbet kan man glädjas åt sina gosiga barn, och när det är jobbigt hemma kan man tillåta sig att tycka att det är skönt att sitta på jobbet i lugn och ro och ha tid att ägna sig åt nåt annat än att vara mamma. Och även om det är svårt ibland tror jag att det är viktigt att försöka se livets små braiga saker. För det är faktiskt fyllt av såna om man ser sig omkring.
