"Porträtt av mina kaniner", stod det skrivet längst nere vid ramen.
Men det Karlsson hade målat var ett litet rött djur.
– Är det inte en räv det där, frågade Lillebror.
– Jo, visst är det en räv. Utan tvivel är det en räv målad av världens bästa rävmålare.
– Ja men, sa Lillebror. "Porträtt av mina kaniner"… var är kaninerna då?
– Dom är inuti räven, sa Karlsson.
Ja, detta är en dialog ur en av Astrid Lindgrens alla mästerverk. Alla hennes böcker väcker känslor. Det kan vara glädje, oro, sorg, häpnad, skratt eller gråt, men det är svårt att läsa eller se något av Astrid Lindgren utan att känna något alls. Astrid Lindgren lär ha sagt "det enda jag har åstadkommit här i världen är en massa påhitt". Och som påhittare som jag är så kan jag ju inte annat än att se denna kvinna som en enorm förebild. Som tur är har vi nu också en familjemedlem till som är lika frälst som jag. Som varje gång, utan undantag, väljer Pippi, Emil, Saltkråkan, Bullerbyn eller Lotta på Bråkmakargatan när det gäller filmer. Och som varje gång sitter helt betagen, trots att hon inte alls är någon tv-råtta egentligen. Snarare en sån som börjar vrida på sig i soffan efter 5 minuters tecknat. Men alla Astrid-filmer ser hon i sin helhet, och lär sig en massa bra saker från dem. Till exempel fraser som "dumma mamma" 😉
Till sommaren ska vi hälsa på i Astrid Lindgrens värld, och både jag och Vila längtar redan. Men tills dess, tusen hyllningar till Astrid och alla hennes påhitt.