Nu när fantastiska Eva Dahlgren är aktuell med ett nytt album, tycker jag det är hög tid att uppmärksamma en av låtarna från hennes tidigare album Snö. Frasen ovan är hämtad från låten Bob Hund från detta album. Dahlgrens texter har alltid berört mig mycket, hon är en fena på att beskriva saker på underbara sätt. På just den här skivan känns texterna extra viktiga. Kanske för att melodierna inte är riktigt lika bra som de brukar, eller kanske helt enkelt för att texterna träffar mer rätt än nånsin. Eva Dahlgren är ett antal år äldre än jag, och jag tackar henne för att hon får upp mina ögon med sina texter. Att hon delar med sig av insikter hon själv kanske inte fått förrän nu, några år tidigare i livet till mig. Jag hörde den här frasen för första gången när jag satt i bilen på väg hem från jobbet en dag för ett par år sedan, och tårarna forsade nedför mina kinder när jag hörde den. Och jag började tänka…
Hur många tid av mitt liv ägnar jag till att sitta här i bilen, på väg till och från jobbet?
Svar: Ca 2 timmar per dag. Gånger 5 dagar i veckan blir ca 10 timmar per vecka, dvs ca 40 timmar per månad. Det innebär att jag ägnar en arbetsvecka extra per månad till att sitta i bilen. Väl investerad tid? Nja, jag vet inte.
Hur mycket tid spenderar jag med mitt arbete och mina kollegor jämfört med hur mycket tid jag ägnar åt min familj, min släkt och mina vänner?
Svar: En heltidstjänst innebär att man spenderar ca 260 dagar per år på sitt arbete. Det innebär att man tillbringar betydligt myckte mer tid med människor man inte valt att spendera tid tillsammans med (arbetskamrater). Inget ont om mina arbetskamrater, men det är inte utan att man börjar fundera över om det är rätt prioriterat att ägna så mycket mer tid med sina arbetskamrater än med sin familj, sådana man aktivt själv valt in i sitt liv? Och då har jag inte ens räknat med några övertidsdagar, som ägnas till frilansande eller gratis övertid åt min arbetsgivare. Oavsett så har man kanske inte mer än 100 dagar per år som man kan tillbringa tillsammans med dem man vill. Min man, mina barn, vänner, familj och mig själv i mitt fall. De jag allra helst av allt skulle vilja tillbringa mestadelen av min tid med.
Det kanske vore dags att omprioritera lite. Att ägna mer tid till dem man vill ägna tid till, och till det man vill ägna tid till, än att slösa bort sitt liv på pendlande, jobb och människor man inte direkt valt att umgås med. Håller ni med?
Absolut…
…och allt hänger ju ihop med att man är beroende av ett materialistiskt liv och därför av så mycket pengar som möjligt. Men detta borde man ju verkligen försöka få ur systemet. Måste bara köpa lite fler prylar innan jag börjar leva så.