Någon (nämner inga namn 😉 uttryckte när vi väntade Vila att han "såg fram emot att höra vad ni har hittat på för knarkigt namn den här gången". Knarkiga namn? Nja, jag vet inte. Moltas namn kom till oss långt innan vi ens tänkt på barn, och vi tyckte båda att namnet var så himla fint. Så att Moltas skulle heta Moltas var helt självklart. Sen är vi medvetna om att många andra inte tyckte att Moltas var världens finaste namn, men det brydde vi oss inte ett dugg om. Till och med vår närmaste familj hade svårt för namnet till att börja med, även om ingen av dem vill kännas vid det idag 😉 Nu tycker alla att Moltas är världens finaste namn. På världens finaste 7-åring.
När Tett låg i magen visste vi självklart att han skulle heta Tett också. Inte för att det var ovanligt eller udda, utan helt enkelt för att vi tyckte att det var så himla fint. Och det passade ihop med Moltas. Om han hade varit en flicka skulle han ha fått heta Vila. Inte heller för att det var ovanligt utan bara och enbart för att det var så himla fint. Och vem kan säga annat än att vår Tett är just en Tett?
När vi väntade vårt tredje barn blev dock det här med ovanligheten på våra tidigare pojknamn lite av ett problem. Med det i bagaget kändes det inte rätt att ge nästa barn ett topp-tio-namn. Tjejnamnet hade vi kvar från förra gången, men pojknamnet var ju desto svårare. Och diskussionen slutade utan att vi hade något pojknamn. Men här är en lista på några av de namn vi funderade över (men slutligen trots allt dissade av olika anledningar):
– Eko
– Art
– Mimer (en av våra favoriter, men lades ner eftersom den kommunala bostadsförmedlingen i Västerås heter Mimer)
– Elif
– Emmet (Ullis favorit men gillades inte av Tård)
– Didrik (Tårds favorit men gillades inte av Ullis)
– Love (också en favorit, men valdes bort för att det faktiskt kändes för "vanligt")
Men så blev det ju en Vila. Och trots att hon fick det mest ovanliga namnet av våra barn har hon fått allra mest beröm för sitt namn. Det mest negativa vi hört om hennes namn är "ja, vi lär väl vänja oss vid det med". Och det var inte ens illa menat, utan mest som ett konstaterande att det var väntat med ett ovanligt namn. Några månader efter att Vila var född hittade vi däremot namnet Villis som hade passat perfekt om det hade varit en pojke i magen.
Jag tycker att barns namn är oerhört viktigt, och sååå himla roligt. Det är bland det första jag frågar en nybliven mamma eller pappa, just vad bebisen heter. Det säger så mycket om både barnet och föräldrarna tycker jag. Men nä, jag skulle inte vilja kalla varken oss eller våra barns namn för knarkiga. Kanske bara lite mer fantasifulla än topplistans.
Och apropå namn så har vår lilla tjej dessutom fått ett eget efternamn: Tårdsdotter. Vila Tårdsdotter. Kan det bli finare?
