Jag är ju helt klart helt hooked på söta saker. Den senaste saken jag blev störtförälskad i vid första ögonkastet var Ahlgrens bilars lilla söta godisburk. Perfekt att ge till barnen under bilresan, eller för dem att sitta med i soffan. Ingen risk för att den går sönder om den ramlar i golvet (vilket den med största sannolikhet kommer att göra).
Upptäckte dock en liten textmiss på denna lilla goding. Det står att man ska returnera "påsen" med innehåll om man har några klagomål. Aj, aj…
Jag står och stampar. Emellanåt i takt, men för det mesta helt i otakt. Ena foten stampar i högt arbetstempo, och foten vill bara springa iväg, kliva stegen upp för karriärsstegen så fort den bara kan. Den andra foten står i Västerås. Stampar lite lugnt och försöker hålla emot den andra fotens dragkraft. Den kliver över leksakerna, plockar upp smutstvätt med tårna och försöker ignorera att dess undersida blir svart av allt smuts som inte hunnit dammsugas upp.
Mitt emellan står jag och förstår ingenting. Hur kunde det här hända? Varför kan jag inte gå åt båda håll? Både springa mot jobbet jag vill ägna mig helhjärtat åt, och sen vila mellan arbetspassen mitt bland alla barn. Jag vet inte varför det inte går. Jag vill inte välja. Jag vill ha både och. Går inte det?
Nu är det höst. På riktigt höst. Färgglada träd, kyla, jobb, galonbyxor (på barnen).
Jag har alltid sagt mig gilla hösten, men har kommit fram till att jag nog inte gillar hösten så mycket ändå. Därför behöver jag fylla upp hösten med en massa roliga händelser, för att förgylla den.
För nån vecka sedan hade vi inte en enda rolig sak inplanerad, och framtiden kändes rätt trist och tung. Sen hittade vi en barnvakt som vill passa våra barn minst en kväll i veckan, en barnvakt som barnen pratar om och längtar efter när hon inte är där. Och plötsligt så har vi en kväll i veckan, bara vi, då vi kan testa nya restauranger, gå på bio, teater och allt annat vi saknat i flera år. En egen-kväll. Det känns fortfarande overkligt, men ofattbart skönt.
Och förutom den här glada överraskningen så har vi även bokat in att vi ska göra nåt kul när vi firar 10 år (!) i november, vi ska gå på DiLeva-konsert nu i oktober och Bob Hansson ska få ett besök av oss på sin turné med. Besök väntar från mina föräldrar, och från lillebror W med flickvän. Plötsligt känns hösten väldigt mycket lättare, ljusare och varmare. Mmmm….
Jag har undrat och undrat varför det känns så tungt att åka de drygt 4 milen jag har till jobbet varje morgon, när de knappt 9 milen till mitt förra jobb inte alls kändes i närheten lika tunga. Jag har undrat om det verkligen är så att landskapet mellan Västerås och Stockholm är så oerhört mycket vackrare än det mellan Västerås och Köping?
Så häromdagen när jag i backspegeln fick syn på världens vackraste bild, förstod jag varför resan känns så jobbig. Jag lämnar ju solen bakom mig. Jag satt i 9 mil varje morgon till Stockholm och häpnades över de vackra höst-, vinter- och vårmorgnarna. Det var så vackert. Solen gick upp och jag satt där i mina solglasögon och mötte solens strålar. Det blir inte lika vackra landskap med solen i ryggen. Och det känns tungt att varje morgon vända solen ryggen, istället för att möta dess vackerhet, och all vackerhet den skapar omkring sig.
En psykolog skulle kanske säga att det är något annat som ligger bakom, men för nu räcker den här förklaringen för mig. Det är synd bara att det är ett oöverkomligt problem, såvida jag inte vänder bilen och åker åt andra hållet. Gudarna ska veta att jag är sugen varenda morgon…
…är nog en kommentar jag kan vänta mig från 15-åriga Vila om hon får syn på bilden ovan. "Fy, fan farsan, du valde att ta fram mobilen och knäppa ett kort på mig, istället för att direkt hjälpa mig ur knipan!"
Idag börjar jag jobba igen, efter ett år och nio månaders föräldraledighet i streck. En märklig känsla. Det ska bli otroligt skönt att komma tillbaka till den så mycket mer sociala "verkligheten". Visst kommer jag att sakna skogspromenaderna med minstingen i vagnen (först Tett i åtta månader, sedan Vila resten av tiden), lekstunderna, de fantastiska ögonblicken när barnen precis lärt sig något nytt, de stillsamma luncherna tillsammans med Seinfeld, en chokladbit och en kopp te…
…men trots detta så känns det faktiskt att det är dags, dags att komma tillbaka till livet utanför hemmets fyra väggar.
Häromdagen kom Moltas springande till mig med en badboll i händerna och utbrast "Om man kunde gå på vatten skulle man kunna spela fotboll med den här!".
Så har jag gjort drygt en månad på mitt nya jobb, och det är väl dags för en liten rapport… Hur känns det frågar många? Är det kul? Trivs du? Och jag kan, fortfarande, inte svara annat än "jag vet inte" på någon av frågorna.
Det har varit en rätt blandad start. Annonser i Wallpaper och LA Magazine varvas med PowerPoint-presentationer, och stress blandas med ett oerhört lugn. Jag har praktiserat i säng-verkstaden och studerat varje persons jobb för att få fram en perfekt säng. En säng med perfekta sömmar, fyllning, mönster, hörn, fasthet och önskan om en kunds goda sömn.
Här kommer en plus- och minus-lista för jobbet so far:
Plus
+ Ett välkänt varumärke, en marknadsföringssuccé som få. Vem känner inte till rutan?
+ Produkter jag kan stå för, utan minsta tvekan. Försök gärna påstå att en säng från Ikea är lika bra, och du kommer att hamna i en diskussion med mig där jag aldrig kommer att ge mig. Och det är ett stort plus, det är alltid lättare att jobba med marknadsföring när man jobbar med produkter man tror på.
+ Internationellt företag. Jag mailar och konverserar till 90% på engelska, vilket känns sjukt bra, på alla sätt. Även om det var lite trögt i början.
+ Spännande samarbetspartners. Hästens har byrå i New York, butiker i hela världen och annonskonton i de största lyxigaste magasinen man kan tänka sig.
Minus
– Företagets placering toppar helt klart den här sidan. Inte bara att det inte är placerat i Västerås (vilket såklart hade varit drömmen), utan även att det är placerat på ett industriområde. Jag verkar vara dömd att förevigt jobba på industriområden, och det kommer aldrig att vara något jag uppskattar. Jag skulle gärna gå ut och käka lunch varje dag, och ha möjlighet att uträtta shopping-ärenden på lunchen. Men det har under mina 10 senaste arbetsverksamma år bara varit en dröm.
– Osäker framtid. Jag har ett vikariat och vet inte vad som händer när hon jag vikarierar för kommer tillbaka.
– Min tjänst. Det jag gör just nu är i ärlighetens namn inte världens mest spännande jobb. Men jag har nånstans en magkänsla för att det finns en möjlighet att det kan bli. Men jag har ruskigt dåligt tålamod…
Fortsättning följer…
När jag köper matvaror så tänker jag ofta saker som "oj, då är vi en till i familjen" när jag kollar på utgångsdatumet på smöret jag lägger i varukorgen, eller "då har vi varit i Thailand i två dagar redan" när Yoggi-tetran riskerar att börja lukta unket.
På nått märkligt sätt så blir bäst-före-datumet ett sätt att se fram mot saker… eller inte se fram mot saker "usch då, när mjölken går ut så är det bara två dagar kvar på semestern".
Microsoft har precis satt igång en reklamkampanj i USA, med Jerry Seinfeld och Bill Gates som ett rätt märkligt och oväntat kampanjpar. Den första reklamfilmen, Shoe Circus, gjorde inte nått jättebra intryck.
Men nu när den andra filmen, New Family (som ni ser ovan), kommit ut är jag alldeles plötsligt ganska fascinerad och sugen på att se mer. Den är ju riktigt rolig – fortfarande konstig – men ändå riktigt, riktigt rolig.
…och frågan är om inte Microsoft lyckats ganska bra, för oavsett vad man tycker om filmerna så diskuteras de hej vilt på en mängd bloggar, it-nyhetssajter och forum runt om på internet. Inte minst i Mac-svären. Och som bekant är ju "all uppmärksamhet, bra uppmärksamhet".
/>