Kategori: TWUM

Nu när fantastiska Eva Dahlgren är aktuell med ett nytt album, tycker jag det är hög tid att uppmärksamma en av låtarna från hennes tidigare album Snö. Frasen ovan är hämtad från låten Bob Hund från detta album. Dahlgrens texter har alltid berört mig mycket, hon är en fena på att beskriva saker på underbara sätt. På just den här skivan känns texterna extra viktiga. Kanske för att melodierna inte är riktigt lika bra som de brukar, eller kanske helt enkelt för att texterna träffar mer rätt än nånsin. Eva Dahlgren är ett antal år äldre än jag, och jag tackar henne för att hon får upp mina ögon med sina texter. Att hon delar med sig av insikter hon själv kanske inte fått förrän nu, några år tidigare i livet till mig. Jag hörde den här frasen för första gången när jag satt i bilen på väg hem från jobbet en dag för ett par år sedan, och tårarna forsade nedför mina kinder när jag hörde den. Och jag började tänka…

Hur många tid av mitt liv ägnar jag till att sitta här i bilen, på väg till och från jobbet?
Svar: Ca 2 timmar per dag. Gånger 5 dagar i veckan blir ca 10 timmar per vecka, dvs ca 40 timmar per månad. Det innebär att jag ägnar en arbetsvecka extra per månad till att sitta i bilen. Väl investerad tid? Nja, jag vet inte.

Hur mycket tid spenderar jag med mitt arbete och mina kollegor jämfört med hur mycket tid jag ägnar åt min familj, min släkt och mina vänner?
Svar: En heltidstjänst innebär att man spenderar ca 260 dagar per år på sitt arbete. Det innebär att man tillbringar betydligt myckte mer tid med människor man inte valt att spendera tid tillsammans med (arbetskamrater). Inget ont om mina arbetskamrater, men det är inte utan att man börjar fundera över om det är rätt prioriterat att ägna så mycket mer tid med sina arbetskamrater än med sin familj, sådana man aktivt själv valt in i sitt liv? Och då har jag inte ens räknat med några övertidsdagar, som ägnas till frilansande eller gratis övertid åt min arbetsgivare. Oavsett så har man kanske inte mer än 100 dagar per år som man kan tillbringa tillsammans med dem man vill. Min man, mina barn, vänner, familj och mig själv i mitt fall. De jag allra helst av allt skulle vilja tillbringa mestadelen av min tid med.

Det kanske vore dags att omprioritera lite. Att ägna mer tid till dem man vill ägna tid till, och till det man vill ägna tid till, än att slösa bort sitt liv på pendlande, jobb och människor man inte direkt valt att umgås med. Håller ni med?

Suck. Jag tror jag ska byta idoler. Läs mitt tidigare inlägg om saken här.

Ni har säkert sett domino-reklamfilmen från Clas Ohlson på TV. Den är Moltas nya favorit, och på Youtube finns dessutom en mycket längre version att njuta av, den går dock inte att "embedda" så ni får följa nedanstående länk istället om ni vill se den.

Se extended version här >>

/>

Ytterligare en vardagsrätt som är lätt att slänga ihop om man har rester av kokt potatis i kylen. Mild i smaken vilket gör den passande även för barn. Det här receptet är för ca 3-4 portioner.

 

800 gram kokt potatis (kall)

1 purjolök

2 burkar tonfisk (i vatten)

3-4 tomater

1 dl creme fraiche (gärna light)

1 dl mjölk

2 ägg

1 msk curry

1 tsk salt

1 krm peppar

riven ost

 

Skär potatisen i skivor. Skölj och strimla purjolöken. Fräs purjon mjuk i stekpanna. Låt tonfisken rinna av. Varva sedan potatis, purjolök och tonfisk i en ugnssäker form. Skölj och skiva tomaterna och lägg dem överst i formen. Vispa sedan samman fraiche, mjölk, ägg och kryddor. Häll blandningen i formen och strö över den rivna osten. Gratinera mitt i ugnen i ca 25 minuter på 200°. Serveras gärna med en god grönsallad.

 

 

Människor
runt omkring mig
kan ju inte veta
inte förstå

varför jag
bara ler

varför
mitt skratt klingar

varför mina steg
är så lätta

varför mina läppar
visslar glatt

människor
runt omkring mig
kan ju inte veta
inte förstå

att jag är berusad
berusad och full
av kärlek
till dig

Vi har så länge vi haft barn tänkt gå på första-hjälpen-kurs. Nu har det äntligen blivit av. Vi har lärt oss göra konstgjord andning, hjälpa någon som satt i halsen och ge hjärt-lung-räddning. Känns det bra då? Nä, inget vidare. Vi kände oss mest oroliga efter kursen, av rädsla för att behöva använda sina kunskaper. Vilket är helt galet. För om något händer, så borde vi vara väldigt mycket mer oroliga om vi inte vet hur vi ska göra än vad vi borde vara nu, när vi vet. Nu om någonsin har vi ju möjlighet att kunna göra något, att ha möjlighet att rädda liv.

 

Röda korset har något som kallas "första hjälpen-grupper". Första hjälpen-grupperna går ut två och två under festivaler, happenings, konserter osv där det är stora folksamlingar. Med sig har de ett första hjälpen-kit, och ska, om det händer några olyckor som de ser under kvällen, vara de som ger den första hjälpen. De som kanske räddar liv i väntan på ambulansen. De här personerna är mina nya idoler. Vilket fantastiskt kall att gå ut, på sin fritid, och rädda liv. Tack till er, och tack till Röda korset som utbildar.

 

Kanske borde den här utbildningen vara en del av den ordinarie läroplanen i skolan? Tänk om alla fick lära sig hur man ska göra för att hjälpa till att rädda liv. Och framför allt, att man ska göra något. Om vi skulle ha matats med det från när vi var som mest mottagliga för att lära oss saker, och fått det upprepat under flera års tid, undrar om vi inte hade kunnat rädda en massa fler liv då?

Det här klippet är inte otroligt roligt, men lite smålustigt mest hela tiden i alla fall. Så om ni har några minuter över tycker jag ni ska kolla.

Uppdaterad: Jag lade in det här inlägget i förra veckan, men med publiceringsdatum idag. Lustigt nog så lade Mr Löjrom ut ett inlägg igår med samma buktalare, dock snäppet roligare, så gå in på Leijon.tv och kolla in det klippet också.

/>

För ett par veckor sedan så var vi och föräldrarna Wennerborg och lyssnade på Fredrik Lindström som höll låda i nästan två timmar alldeles ensam på scenen i Västerås Konserthus.

Vi visste inte riktigt vad vi skulle förväntat innan showen. Vi har sett Fredrik Lindström live vid inspelningar av radio-programmet "På minuten" ett stort antal gånger, och även gillat hans tv-serier. Men hur skulle han funka som ensam underhållare på scen i ett par timmar?

Han visade sig funka rätt bra. Hade vi sett showen lite senare i vinter hade det antagligen funkat ännu bättre, för lite skakigt kändes det emellanåt. Men det vi lätt konstaterar när vi kommer ut från Konserthuset en ganska lång stund senare är att underhålla det kan han, för de två timmarna gick snabbt. Och man fascineras, än en gång, över vilken intelligent och oerhört funderande person Lindström faktiskt måste vara. Han är helt enkelt en jäkligt skön snubbe, även om han kanske är att föredra i ett regisserat tv-program före live på en ensam scen.

Men det är inte utan att man tycker att han är lite obehaglig också. Han får en så ofta att inse hur typisk man är. Typisk svensk, typisk människa, typisk… ja, ni vet. Igenkänningarna han serverar är otäcka. Man vill ju liksom tro att man åtminstone är lite speciell, men Lindström tar snabbt ner en på jorden igen. Och trots att man skrattar åt det just då, är det just den egenskapen som får en att kanske inte gilla honom så mycket som han förtjänar. Han känner oss alldeles för väl.

Här kommer ett recept på en god vardagsrätt som är perfekt att slänga ihop om man har kall potatis kvar från gårdagens middag t ex. Receptet är för 4 portioner.

 

350 g nötfärs

6 kokta kalla potatisar

1 purjolök

2 msk fransk senap (gick även bra med skånsk)

0,5 dl tomatpuré

2 ägg

0,5 dl mjölk

1 vitlöksklyfta (pressad)

3 tomater (skivad)

1 tsk oregano

1 dl riven ost

salt & peppar

 

Skala och skiva potatisarna. Lägg dem i en smord ugnsform tillsammans med strimlad purjolök och lite salt och peppar. Blanda färsen med senap, tomatpuré, ägg, mjölk och kryddor. Bred färsen över potatisen och täck den sedan med tomatskivor. Strö riven ost över och krydda med oregano. Tillaga i ugn, 250° i ca 25 minuter.

Jag har fått en ny favvobutik. Den heter Monki. Monki har coola kläder till blandade priser. Galet kul att ha en butik med t-shirts i ett pris-spann från 100-1500 kr. Inredningen i butikerna gör att man nästan vill bo där (vilket Tård tycker att jag gör när jag är där), och nu när jag var inne på deras hemsida så älskar jag dem bara än mer. Sååå snygg och otroligt cool catwalk. Gå in och ta en titt, klicka på Catwalk och njut.

 

Jag sitter mest nu och väntar på att Monki ska öppna butik i Västerås. Det skulle antagligen bli förödande för vår ekonomi, men oh så bra för min garderob. Tills de öppnar ska jag sitta och inspireras om och om igen av deras härliga hemsida. Mmmm….