Kategori: TWUM

Tacogratäng

Vi tänkte börja lägga ut lite recept här på twum när vi provat nått gott, eller gjort någon gammal favorit.

Vi börjar med nått som ni säkert käkat hos oss någon gång. En tacogratäng med Philadelphia-ost och creme fraiche:

2 dl creme fraiche
200 g Philadelphia-ost

400 g köttfärs
1 burk krossade tomater
1 påse taco-mix

Riven ost

Rör ihop creme fraich och Philadelphia-ost och bred ut i botten på ett ungssäkert form. Bryn sedan köttfärsen och blanda i de krossade tomaterna och taco-mixen. Bred sedan ut detta på ovanpå ostblandningen. Strö sedan riven ost över.

Gratinera i ugn på 200 grader tills osten blivit gyllenbrun.

Servera med nacho-chips, sallad, majs, tomater, salsa-sås, oliver och andra smaskiga taco-tillbehör.

Grym syskonvagn

Eftersom vi har två små barn som inte kan ta sig fram några längre sträckor för egna ben så kände vi att det var nödvändigt att köpa en syskonvagn. Problemet med syskonvagnar är ju att de antingen är väldigt breda, eller väldigt långa.

Men så upptäckte Ullis Phil & Teds, och vilken underbar vagn det var. Så nu vill vi bara rekommendera den till alla som har två barn i "vagnålder".

Så länge Vila inte kan sitta så kör vi henne som på högra bilden, med Tett sittandes ovanpå. Sedan stuvar man om vagnen och kan köra som på den vänstra bilden. Det funkar även med så stora barn som Moltas.

Whopper Pinata

Jag kan inte hålla mig. Bara MÅSTE få tipsa om denna fantastiska burgare. Från Burger King förstås (grillat ÄR faktiskt godast). Goda Whopper Pinata är fylld med nachos, fefferonis och het salsa. Testa om ni inte testat, men på egen risk – det är lätt att man blir sugen på snabbmat lite för ofta efter att ha smakat på den här…

 

Platsannons

Fick syn på den här platsannonsen i vår lokaltidning för ett tag sedan, och blicken fastnade vid raden "Du är från 25 år (23 år) och uppåt."

 

Hm, hur menar de då? Är det som på krogen att det är en ålder som gäller för kvinnor och en för män? Att 25-årsgränsen i så fall gäller män och 23-årsgränsen kvinnor? Eller kan det finnas någon annan förklaring till varför de skrivit som de gjort?

Åh vilken platt mage!

Jo. Precis de orden fick jag höra från min man i morse när han kom och väckte mig (vi tjejer hade tagit lite sovmorgon). Och han menade faktiskt min mage. Nu är det givetvis så att det inte skett något mirakel, och att min mage helt plötsligt har blivit platt. Nädå, han menade nog mest att den var platt i jämförelse med hur den sett ut de senaste månaderna. Men orden har ändå liksom etsat sig fast i mitt medvetande. Det var första gången någonsin som någon sagt de orden till mig. Av förståeliga skäl. Men jag ska låta de vara fastetsade också, och känna mig glad över att ha fått höra dem. Jag kommer nog inte att få höra dem igen, trots en förhoppningsvis lyckad diet i höst (jo faktiskt, inte förrän i höst, bara en idiot börjar banta på sommaren i grill- och ölsäsong och allt), eftersom en mage som burit tre barn knappast aldrig kommer att bli helt platt (särskilt när den aldrig varit det innan). Och speciellt inte när man fött barnen med kejsarsnitt, eftersom det då per automatik blir ett litet "häng" kvar strax ovanför snittet. Men det gör inget. Nu har jag fått höra orden, och jag tog dem som en komplimang trots att de antagligen var i jämförelse med hur jag såg ut under min graviditet. Men jag har gått ner 10 av mina 15 gravidkilon på två veckor, och det känns jäkligt bra. Och i höst ska jag gå ner fler, så det så. Sen om magen blir särskilt platt eller inte, det bryr jag mig mindre om. Orden finns där och de kommer att spelas upp om och om igen – åh vilken platt mage, åh vilken platt mage, åh vilken platt mage, åh vilken platt… ja, ni fattar…

 

Ps. Bilden är tagen INNAN "åh vilken platt mage"

Stängda dörrar

Apropå ordspråk som vi varit inne på tidigare här på TWUM, så finns ett som jag gillar starkt. Det är det som heter "man ska aldrig säga aldrig". Jag säger i och för sig själv "aldrig" ganska ofta, men har såhär vid dryga 30 insett att man rätt ofta får ta tillbaka sitt aldrig. Och jag gillar det på nåt vis. Att inte stänga dörrar utan att ha möjligheten att öppna dem igen. Vilket man kanske inte har om man nu sagt aldrig, och ska försöka hålla fast vid det av någon anledning.
Vi har såhär i barnfödartider fått frågan om vi ska ha fler barn än tre. Och om jag ska svara ärligt så kan jag bara säga "jag vet inte". Just nu känns det ganska otänkbart att jag ska orka gå igenom en graviditet och en bebisperiod till (förutom den jag har just nu), men man vet ju aldrig. Om några år kanske jag/vi av någon anledning jättegärna vill ha ett, två eller tre barn till av någon anledning. Och då känns det så trist att ha sagt att "nä, tre barn räcker för oss". För hur ska vi kunna veta det nu?
Jag ogillar generellt att skriva saker i sten. Jag tycker om att ha sommarveckorna oplanerade för att kunna göra vad som faller mig in. Jag tycker om att ha möjlighet att ändra på planer ifall jag eller någon annan inte känner för att göra just det som var bestämt för just då. Det är livet för mig. Min man däremot är precis tvärtom. Han gillar att planera in i det minsta och har ganska svårt för avvikta planer. Men han lär sig allt eftersom vårt liv tillsammans rinner på, att planer går att ändra och att de idéer och förslag man har på saker att göra inte nödvändigtvis behöver vara så som det blir. Och jag får lära mig av honom på samma sätt. Att jag inte alltid kan göra vad som faller andan in just då. Särskilt inte när det är fler som är inblandade i planerna. Men för det mesta tycker jag ändå att magkänslan är det som ska få avgöra, och lusten. Snarare än vad som är bestämt. För man ska faktiskt aldrig säga aldrig…

En vecka senare…

Ja, så var hon här, vackra Vila som idag är 8 dagar gammal. Fotot här ovan är taget för en vecka sedan, när hon var ett dygn gammal. Vi var på sjukhuset idag, och gick in genom förlossningsportarna och Tård påminde om hur nervösa och förväntningsfulla vi var för en vecka och en dag sedan. Innan vi visste att operationen skulle gå bra, och att det ut ur magen skulle komma en söt liten tjej.

Under sin första vecka har Vila visat sig vara en tjej som gör sina föräldrar lyckliga genom att vara världens snällaste bebis, hon knappt gråtit alls. Ibland har man undrat om hon ens kan gråta, men då har hon liksom gråtit till som för att visa att hon faktiskt kan. Annars grymtar hon mest lite och sprattlar med armar och ben när hon börjar bli lite hungrig.

Lillasyster gör också sina bröder lyckliga. Tett knatar (ja, faktiskt helt själv emellanåt) fram till vagnen så fort vi har lagt syrran i den, och vill gärna peta lite på hennes näsa och hår. Också säger han "bäbi" glatt en sisådär tusen gånger på rad. Moltas han är oerhört go mot sin lillasyster och kan sitta stilla (jo, det är sant!) länge länge och bara titta på henne, och smeka henne lite på kinden och över håret. Han tyckte dock att lillasyster hade en konstig snopp (navelsträngsstumpen som satt kvar fram till igår), och han berättar för alla som kommer i hans närhet om sin lillasyster Vila, och att hon kommit ut ur mammas mage nu.

Pappa Tård har precis börjat tycka att det är ok att säga hon, henne, gumman etc. Han tittade nämligen konstigt på alla som sa det om vår bebis till en början, vaddå hon?!

Mamma Ullis då? Jo, hon är faktiskt fånigt glad över att ha fått en tjej till i familjen. Och har nu, trots sina moraliska principer, varit och köpt både rosa klänningar och nappar. Fasiken, jag som inte skulle gå på det där med rosa och ljusblått…

Cliff hangers

Vi är riktiga tv-series-galningar jag och min man. Vi missar allt annat bra på tv för att vi strikt följer 24, Prison break, Desperate Housewives och Lost, och dessutom vill hinna med nån film emellanåt. För att inte tala om alla serier vi plöjer på dvd; Six feet under, Sopranos, O.C., Vänner och Sex and the city. Och ett antal av 24-säsongerna som också setts på dvd.

 

Förutom att de serier vi nu följer på tv är både bra och spännande så har de en annan sak gemensamt. Nämligen grymma cliffhangers. Särskilt 24 är duktiga på den biten. Vilket innebär att de säsonger vi sett på dvd har plöjts på några dagar. För vem sjutton kan sluta titta när mr Bauer ligger och kämpar för sitt liv och ser terroristen smita iväg efter en sprängning? Och varje gång vi ser ett avsnitt på tv bestämmer vi att nästa säsong ska vi minsann se på dvd istället, så man inte behöver vänta en vecka tills man får veta hur det går. Ibland håller vi oss så pass att vi hinner spela in några avsnitt som vi sparar och ser i rad. Men när vi väl börjar titta så går 5 avsnitt/timmar 24 åt på en kväll och vi är genomtrötta dagen efter.

 

Cliff-hangers förekommer ju inte bara i tv-serier. De förekommer även på radio och i de mesta övriga media. Och nog sjutton är jag en typisk sån som sitter och väntar och lyssnar på reklamen på reklamradio-kanalerna om de annonserat att en bra låt ska komma "efter pausen". Trots att jag faktiskt HATAR radioreklam (den mesta i alla fall). Och radiokanalen har lyckats. För som i USAs härliga reklambreak så är det ju inte efter "den här pausen" man menar, utan mer generellt att "nån gång efter den här pausen kommer vi att spela den här låten, kanske om tio minuter, kanske om tio timmar". Ofta är det dessutom det senare (eller så känns det bara så för att varje reklambreak känns som en timme).

 

Men jag kan inte låta bli att undra, vad är det som gör att jag inte lär mig? Lär mig att jag ska köpa musiken jag vill lyssna på istället för att försöka få höra låtarna på radio. Och lära mig att vi bör låna bort barnen en helg varje gång en ny box av 24 eller någon annan spännande serie släpps på dvd? Jag vet inte. Jag tror att jag nånstans kanske triggas av nåt så billigt som cliff-hangers, och att jag faktiskt är en obotlig cliff hanger-fånge. Jag vill knappt erkänna det, och jag skäms när jag gör det, men det är nog svaret.

Våra musikvänner

Det är så himla kul med alla som gör och/eller framför musik bland våra vänner så jag kände att jag måste skriva ett inlägg om dessa.

Björns hårdrockargäng Backwater och hans softare tvåmansprojekt Orchid (som tyvärr inte har någon hemsida, så ni kan inte provlyssna utan får lita på mig när jag säger att de är grymma).

Jennys enmans-heroinrocks(!?)-projekt Sinik…
…med gitarrhjälp av Tedde (som vi förövrigt väntar på ska göra uppföljaren till "Hey you").

Alex band This time divine som spelar funkalicious pop med en Lifehouse-inspirerad sångare.

Björnstigens melankoliska rockskiva "The age of not telling too many lies" (när kommer uppföljaren?).

…och såklart vår framtida idol(!?!) Emmelie, som förutom glädjechockande musikalupplevelser förgyller våra bröllop, namngivningsdagar och sånt tillsammans med Alex, Björn, Tedde och Jenny.