Fyra år och ett ikea-besök senare…

050731

Äntligen! Ett nytt golv i hallen är inlagt efter 4 års gruvande. När vi flyttade in sa vi att bland det första vi skulle göra var att byta ut golvet i hallen, för det var sååå fult. Det är nästan fyra år sedan, och inte förrän idag gjorde vi slag i saken.

I förmiddags gick vi och strosade på ikea och råkade gå förbi deras billiga klick-golv. Och vips har vår hall fått ett nytt utseende. Moltas fick åka till oldemor och oldefar i några timmar och vi snickrade och sågade och klickade. Och nu är det äntligen över. Några lister som saknas bara. Däremot märks väl att dörrarna behöver målas om och trösklar bytas ut nu när vi har ett så fint golv. Men det får väl bli om en sisådär fyra år… Kom gärna och hälsa på och kolla in vårt nya fina golv vet jag 🙂

Älsklingsungen fyller 2!

Idag, fast för två år sedan, så kom en liten gosig grabb till oss. Moltas, en riktig vilding med ett jäkla humör. Men världens sötaste och goaste…

Idag har vildingen haft ett grönt 2-årskalas, och förutom alla vänner så har både far- och morföräldrar varit här och grattat med, liksom oldemor, oldefar och morbror Daniel. En riktig höjdardag med paketöppning, fika, bus och lek hela dagen. En massa fina paket har han fått, bland annat en pippi-docka, pengar, byggare-bob-lego, trumset, tågbana, big-bobby-moped, kläder, elefant-hängare, böcker, rittavla och bilgarage. Och massor med andra fina saker.

Och efter en låååång men ååååh så rolig dag så har födelsedagsbarnet nu somnat gott. Men inte förrän samtliga leksaker och presenter var inburna till hans rum, liggandes så att de gick att se från sängen.

Mamma och pappa säger grattis till sin gosiga 2-åring och bävar för att han kommer att vakna lika tidigt imorgon som han somnade sent idag för att leka med alla sina nya leksaker…

Puss och kram på födelsedagen Moltas önskar mamma och pappa (och håller tummarna för sovmorgon imorgon)

Semestertips?

En och en halv arbetsdag kvar (lite drygt) tills det är dags för sommarens semester (om man inte räknar med bröllopsresan förstås). Vi hade planerat att hyra storstuga på Öland och locka dit alla kompisar. Men stugan var bara ledig vecka 32 och vecka 32 fick inte jag ha semester för min chef. Suck. Sen kom vi på att vi kunde hälsa på Sveriges baksida Göteborg, men då kom våra göteborgska vänners super-USA-resa ivägen. Så nu står vi lite ovetandes över vad vi ska hitta på. Lådbilslandet (http://www.nykvarn.com/ladbilslandet/), Kolmården (http://www.kolmarden.com) och Junibacken (http://www.junibacken.se) för Moltas är givna. Men de är bara dagsutflykter. Så jag eftersöker tips på nån flerdagarsaktivitet eller resmål. Som gärna får låta bli att vara jättedyra (kollade priser på flyg till London, och in kan inte ens gissa hur dyrt det var. Nån som har hört talas om att Ryanair är billigt? Inte nu vill jag lova). Nån som har några förslag på vad vi ska hitta på? Skicka in lite kommentarer i så fall vet jag. Och med vår semestertur så får det gärna vara förslag på saker som går att göra även om det regnar 😉

Namnbytesdags?

Många kommer nån gång i livet till en punkt där det är dags att byta efternamn. Jag har själv gjort det vid ett flertal tillfällen av olika anledningar. Jag föddes som Öst, hette sedan Hamberg ett tag, Eriksson efter det (i många många år) och till slut, 1994, tog jag MITT namn, Martinsdotter. Det som känns som jag. På riktigt.

Och 10 år senare var det dags igen. Jag skulle gifta mig. Ett av de vanligaste efternamnsbytes-tillfällena. Stod i valet och kvalet hur jag skulle göra. Det enda jag visste var att mitt älskade Martinsdotter skulle behållas, på ett eller annat sätt. Men samtidigt ville jag ju ta del av min nya familjs namn också. Min man och min son heter ju faktiskt Wennerborg. Det fick bli en kompromiss. Jag valde att ta Wennerborg som mellannamn. Det fick bli Ulrica Wennerborg Martinsdotter. Med Wennerborg aldrig synligt, utan lika osynligt som mitt andranamn Linda. Men det visade sig ganska snart att det bara på pappret heter mellannamn. För av samtliga myndigheter och i alla register som finns betraktas Wennerborg som en del av mitt efternamn. Det slutade med andra ord att jag fick ett ohanterligt lång efternamn, Wennerborg Martinsdotter. Inte ett namn som får plats i förtryckta blanketter med begränsat antal bokstavsrutor direkt. Men ändå värt det. För hur fånigt det än kan tyckas så känner jag mig närmare min man och min son när vi delar efternamn. Och när vi är ute på resa känns det ofattbart bra att vara Mrs Wennerborg. Trots att jag inte ens har med så mycket som ett W i min signatur. Men det kanske kommer…

Vad finns det då för andra anledningar till att byta efternamn (mer än äktenskap)? Det kan t ex vara att man heter ett ofantligt vanligt efternamn. I kombination med ett oerhört vanligt förnamn (Ulrika Eriksson). Och man kanske känner sig mer speciell än så. Eller kanske vill man hedra någon genom att byta efternamn. Kanske sin pappa som jag, eller sin mamma som många gör genom att ta mammans flicknamn. Eller så kanske man byter efternamn för att man har ett utländskt efternamn som ställer till det när man vill ha jobb (sorgligt men sant).

Trots att bytet av namn är självvalt så går det inte att komma ifrån att det är en ganska stor grej. Man måste byta körkort och pass, och när man ska skicka betyg till jobb- och utbildningsansökningar så behöver man skicka med ett personbevis som bevisar namnbytet, eftersom man kanske inte heter samma sak på betyget som i ansökan.

Och förutom alla praktiska förändringar så har man ju ofta hetat samma namn länge. Och att helt plötsligt heta något annat kan säkert vara knepigt. Själv har man väl funderat på det länge, och kanske som jag övat in min nya namnunderskrift i åratal innan man äntligen tar tag i det på riktigt och byter namn. Men för ens omgivning kan det vara knepigare. Länge kommer Fredrik Björnstigen att vara Fredrik Carlsson för mig. Och Martin Gren vara Johansson. Och Millan kommer nog alltid att heta Berglund i min hjärna. Trots att hon numer heter Bengtsson som sin familj. På samma sätt som att alla som kände mig som Ulrika Eriksson alltid kommer att se mig som just en Eriksson.

Sen så har ju jag inte nöjt mig med att bara byta efternamn ett antal gånger. Jag har dessutom bytt ut en bokstav i mitt förnamn. Föddes som en Ulrika men är sedan ett antal år tillbaka en Ulrica. Men det är en helt annan historia…

Ps. På Statistiska centralbyrån kan man göra sökningar på hur många som heter av ett visst för- eller efternamn. Där kan man t ex utläsa att det finns 129 st Moltas, 10 st Tård, 2017 st Ulrica, 21 st Martinsdotter och 5 st Wennerborg (då är jag inte medräknad ännu, så tänk på att statistik ljuger). Gå in och se själv hur många av er som finns 🙂 http://www.scb.se/templates/Standard____31245.asp

Vägen hem – en pjäs om Stöde

050618

På slingriga vägar tar man sig till spelplatsen (Sågvikens bygdegård) där pjäsen ”Vägen hem” har premiär den här småsoliga kvällen. Stöde må kännas att ligga vid världens ände, men oj vad fint det är här. Solens strålar studsar i Stödesjöns vatten, och den mörkgröna skogen som omger Stöde och dess sjö är uppblandad med ljusgröna nyutslagna grankvistar. Efter hela vägen sitter små skyltar med pilar för hur man ska åka för att komma till teaterplatsen, som är uppbyggd just för den här pjäsen. Och när man väl är framme har man fått precis den rätta Stöde-stämningen för att ta del av två timmar Stöde-historia. För pjäsen handlar såklart om Stöde, och man får följa familjerna, kyrkan och spriten. Och kanske framför allt nykterhetsrörelsens intrång i byn.

Skådeplatsen ligger nere vid vattnet, och i slänten ner mot vattnet står bänkarna där publiken ska sitta. Det är trångt och ont om plats, men det blir vi alltmer tacksamma för alltefter kvällen går, eftersom det blir kyligt när solen blir mindre varm, och vad värmer bättre än närheten av andra.

I stort sett hela ensemblen är med i första scenen. En klassisk början av en berättelse, för att senare kunna gå in på djupet i varje enskild roll. Klassisk är även den person som kommer in lite då och då under pjäsen och säger något oväntat och lockar alla till skratt. En mycket tacksam roll, både för rollinnehavaren och för publiken, som inte kan hålla sig för skratt trots att kylan tillsammans med myggorna biter friskt.

Någon sa i pausen att det inte går att undvika att bli imponerad. Här står man mitt i skogen och är omringad av professionella skådespelare. Och tänk hur många sådana här pjäser som sätts upp runtom i landet. Man kan inte låta bli att undra om Stödetrakten har berikats med ovanligt många begåvningar, eller om Sverige helt enkelt kryllar av duktiga skådespelare (i så fall är det synd att det inte syns på vita duken, för de som hamnat där håller en bra mycket lägre kvalitet än många av de vi ser här ikväll).

Sen må jag vara partisk när jag säger det jag nu kommer att säga (men det tror jag självklart inte att jag är). Nämligen att den som är allra bäst på scenen (men med hård konkurrens vill jag väl påpeka) är hon som spelar torpardottern Sigrid. Hon spelas nämligen av min lillasyster Emmelie. Men jag ser ju så väl hur duktig hon är att spela, för personen på scenen är någon helt annan än den Emmelie jag känner. Hon som står på scenen är en torpardotter från 1800-talet (fast nåja, vissa delar var väl rätt lika verkligheten, vredesutbrotten till exempel ;-).

Men åh vad jag beundrar det. Att kunna kliva upp på en scen och inta en annan personlighet än sin egen. Att kunna kliva upp på scenen och prata så det hörs för flera hundra personer utan mikrofon. Och i Emmelies fall, att kunna ställa sig på en scen och sjunga så oerhört vackert när man aldrig någonsin sjungit en ton för publik tidigare. Jäklar vad jag är stolt. Och än en gång förundrad och fascinerad över Stöde-traktens begåvningar.

Pjäsen är regisserad av Kästin Leander och spelas vid 11 tillfällen under sommaren. Hade jag bott närmre hade jag troligtvis gått på varenda föreställning. Och antagligen irriterat mig mer för varje gång på att det i programmet står att scenen intas av 60 teateramatörer. För vad jag kan se finns det väldigt få amatörer i ”Vägen hem”…

PS. I filmen nedan ser ni ett litet smakprov på lillasysters sånginsatser, tillsammans med motspelaren Johan Ledin. Text: Kerstin Hultin, Melodi: Hultin/Gjesdahl. Rättigheterna till låten tillhör självklart upphovsmännen. Lyssna och njut 🙂



Lycklig

Ibland kan man känna, trots att man är trött så man håller på att kräkas, trots att man har så mycket att göra på jobbet att man arbetar som en robot, trots att man inte har tid att göra ens en tiondel av allt man har på listan över sånt man vill göra, att man bara mår bra. Bara är glad i hjärtat och mår bra i själen. Är inte det helt underbart när man får den känslan? Den finns där långtifrån alltid, men när den dyker upp så är den bara så där bubbligt underbar. Som kall champagne med jordgubbar eller som en stark förälskelse. Och man mår bara så himla gott och känner sig lyckligast i världen.

Party hos Peter

Peter har nu även han blivit gubbe (Snart är jag bara omgiven av gubbar och tanter. Ja, ja. Ni är ju trevliga även om ni är gamla; Tårds anm)

I alla fall så ställde han till med brakkalas i barndomshemmet ute på Kållandsö. Förutom den helt underbart härliga miljön där ute så hade syster Cecilia kockat ihop gourm

Första doppet

050706

Jaha. Så idag var det dags. Första doppet i svenskt sjövatten. Oerhört sent på året för att vara jag men aj så kallt det var trots det. Men jag är ingen badkruka som mina två pojkar i alla fall. Moltas illskrek och Tård gick och huttrade länge innan han till slut tog mod till sig och doppade sig. Oj, oj, oj, hur ska detta gå. Jag som skulle vilja bada varenda dag/kväll. Verkar som att jag får bada ensam…