Jag irriterar mig allt som oftast över att man har byggt upp sitt liv kring kravet av en viss inkomst varje månad. Detta pga en mängd höga, mer eller mindre fasta, kostnader i form av bl a bolån, bil, mobilsamtal och SL-kort.
Utöver detta har man det fullkomligt onödiga ha-begäret av tekniska prylar, film, musik, kläder och instrument.
Hade man inte haft dessa regelbundna stora utgifter så hade man kanske kunnat jobba mindre, vara piggare och gladare. Njuta även av vinterdagar då man inte sitter inne den korta ljusa delen av dagen. Ha tid (och ork) att umgås mer med sin son utan känna stressen över att man borde göra något annat. För att inte tala om att ägna sig åt egna projekt och att umgås med vänner.
När man dessutom vet att det finns människor som tjänar betydligt mindre och klarar sig alldeles utmärkt, även här i Stockholm (även om boendekostnaden är svår att påverka), så blir man ju ännu mer frustrerad. Jag skulle kunna gå ner i tid och fortfarande få ut samma pengar som de, trots att inte jag på något sätt har en elefantlön.
Men istället för att lösa problemet på det sättet så hoppas man på en Triss-vinst eller en gigantisk lön. Och de små löneökningar (eller 50-kronors-Trissvinster) som man eventuellt får lever man med lätthet upp genom att skaffa sig ännu dyrare vanor innan man ens hinner märka tillskottet i plånboken.
[b]När fan ska man lära sig att prioritera fritid![/b]