Tidigt i morse vaknade jag och kom att tänka på att du varit väldigt lugn, och att jag inte fick en enda spark ifrån dig igår kväll när jag gick och la mig. Jag funderade på när jag senast känns nån buff i magen, och kom på att jag inte känt något sedan igår eftermiddag när vi var på Ikea. Jag blev såklart orolig och försökte väcka dig bäst jag kunde. Jag buffade och buffade men inget liv från magen. Jag gick upp och gick en stund för att se om du skulle vakna till då, men inte då heller rörde du på dig. När jag gick och la mig igen sen låg jag och försökte putta på dig för att du skulle vakna jättelänge. Och sen till slut, efter säkert en dryg halvtimmes oro så sparkade du till och visade att du levde där inne. Åh vad jag blev lycklig 🙂 En enda liten spark kan vara så oerhört betydelsefull. Jag vände mig lättad till rätta för att sova en stund till, men då ville du minsann inte alls sova utan tyckte nog att det var rätt åt mamma om hon fick hålla sig vaken av sparkar nu när hon väckt dig när du sov så gott 😉 Men det gjorde inget, jag var så lättad att jag somnade trots dina envisa puttningar, och sov gott ända tills din storebror kom och väckte oss strax innan åtta, för en dag med äggmålning (det är påsk), picknick, cykling och grillning (se vilken fin bild din storebror knäppte alldeles själv på mamma och pappa (och dig i magen)). Vi längtar tills du kommer ut och kan vara med och mysa och göra alla saker tillsammans med oss också.
