Pink

När Tård fyllde gubbe fick han ett rosa kuvert med biljetter till Pinks I´m not dead-konsert på Hovet som skulle gå av stapeln ett par månader senare. Som tur var låg det två biljetter i kuvertet, så jag fick också följa med. Jag är egentligen inte nån större Pink-fan, och långt ifrån så insatt i hennes musik som Tård är. Men det är ju alltid kul att gå på konsert…

Vi var på plats ungefär fem minuter innan konserten skulle ta sin början. Då hade man inte ens öppnat insläppet på Hovet, så ni kan ju gissa hur långa köerna var… JÄTTELÅNGA. Ja, ja, vi fogade oss till massan och ställde oss längst bak i kön. När vi väl blev insläppta spelade förbandet Kamera för fullt. Jag köpte ett svindyrt program (160 kr!!!) av bara farten, och sen gick vi in till våra platser. Åh herregud vilka otäcka läktare. Trappstegen var som tre normala trappsteg höga, och till och med jag, som inte lider av höjdskräck, fick jobbig svindel. Tård höll på att tuppa av varje gång han kollade neråt, så han höll blicken stadigt fäst mot scenen.

Ungefär en och en halv timme efter utsatt tid äntrade miss Pink äntligen scenen. Jag var ärligt talat lite småirriterad och tyckte att hon inte var en sååå stor stjärna att hon behövde vara sååå sen. Men, men, ok då… Hon drog igång en häftig konsert som höll på i ett par timmar, och jag tyckte inte en sekund att väntan hade varit förgäves. Hit efter hit fyrades av och blandades med gitarrsolon och körsång för att sångerkan skulle kunna göra sina klädbyten. Och nja, kläderna var kanske inte de snyggaste, men allt klär en skönhet och hon var fantastiskt vacker hela kvällen; korsetter, nätstrumpor och skinnjackor till trots. Höjdpunkten var helt klart det lugna partiet med "bonfire"-tema, när hon sjöng Bob Marleys fantastiskt vackra "Redemption song" tillsammans med sina körsångerskor och avslutade med åh så vackra "Mister President". Jag tror inte mångas ögon var torra när hon frågade presidenten "How do you sleep while the rest of us cry?". Mina var det då rakt inte…

Ullis: Av mig får hon lätt en stark fyra. Det är fart genom showen, många klädbyten, grymt sköna danspartier och tjejen har ju en helt fantastisk röst. Precis allt vad jag gillar i en show. Dessutom visade hon upp akrobatiska färdigheter som man trodde Cirkus Cirkör hade patent på. Såklart i rosa snören… Den Pink som var på Hovet ikväll visade många sidor av sig själv som jag aldrig sett förut. Och varenda en av dem var bra. Grymt! Det som tar femman ifrån henne är det aningens töntiga "stupid girl"-numret med peruker och lösbröst… Förutom det och väntan har jag inget att klaga på.

Tård: Pinks låtrepertoar är ganska varierande både vad det gäller genre och hur bra de är (det var några skivor sedan hon var på topp). Men när hon tar i så hon skiter knäck, och låter sin hesa stämma gå för fullt, då är hon riktigt, riktigt bra. Jag hade kanske väntat mig ännu mer fart på en konsert med henne och nöjer mig således med en svag fyra som slutbetyg.

Några fler tyckte såklart som vi att Pink var grym. Läs vad dem tyckte här. Som vanligt så tyckte inte de skitviktiga musikrecensenterna på kulturdelen på SVD och DN samma sak som vi. Men det är vi bara glada för. För den dan vi är lika tråkig som dem, då vill vi bara dö. Så det så.