När vi ätit klart gick jag och ringde till Ving servicetelefon för att höra om de hade några tips om vad man skulle äta. Också ville jag höra hur det var med toaletter på utflykten vi skulle ut på. Det skulle vara ungefär 1 timmes resor mellan öarna då man inte kunde få tag i toaletter, men annars fanns det toaletter (av varierande slag) på öarna. Hon tipsade om att äta vattenmelon eftersom det var mycket vätska i det, och även kokt ris skulle vara bra.
Vi gick till bussen efter samtalet och möttes där upp av en mysko reseledare vid namn Henrik. Han började så fort vi kommit in i bussen att köra reseledarsnack på en blandning av svenska, norska och danska. Oerhört frustrerande, då han översatte varenda småord. Dessutom sa han väldigt få intressanta saker. Ja, ja…
Bussresan till hamnen var alldeles underbar. Det var så vacker natur att man inte ens trodde att det var verkligt. Massor med mulliga berg som reste sig runt om en, med härlig soldis runt. Det var magiskt. Ända fram till vi närmade oss hamnen och mr Henrik tog över och störde oss mitt i all magi med sin inrepade repertoar. Han berättade noggrant hur vi skulle hitta in i hamnbyggnaden, var vi skulle få våra flytvästar etc. Jag höll på att börja fnissa när vi väl kom fram till hamnbyggnaden sen och såg hur fel jag haft i min föreställning. Det var knappt att man kunde kalla det för byggnad, och särskilt stort där var det inte. Och att han ens stått och bemödat sig med att säga var vi skulle ta höger eller vänster var helt oförståeligt, då man bara gick rakt in och såg allt vad hamnbyggnad hette runt sig. Jag hade på hans förklaring föreställt mig en hangarbyggnad a la hamnen i Fort Lauderdale, men det här var så långt ifrån det man kunde komma…
Vi fick våra flytvästar och blev fotograferade så fint i dem, sedan fick vi vårt båtnummer (555) och tog oss ombord på båten vi skulle åka med. Sedan drog vi iväg i vår speedboat, och såg vackra berg runt oss i havet. Vi satt långt bak i båten då man som gravid blivit beordrad att göra det då det slog väldigt mycket i fram. Det blåste skönt i håret och vi satt mest och njöt av utsikten och vinden under hela båtturen.
Första stoppet gjordes efter ungefär 45 minuter, på Bamboo Island. Det var en liten fin ö som var en nationalpark, med kritvit sand och illturkost vatten. När vi gått iland där bjöds det på frukt och vi besökte läskiga djungeltoaletter (huah!). Sedan badade vi lite och gick och strosade på ön och tittade på koraller. Vi stannade bara en timme på ön, sedan var det dags för en båttur igen till nästa stopp, Phi lay lay, som var den mindre av de två Phi Phi-öarna. På vägen dit åkte vi förbi Vikingagrottan, som hette så för att man hittat målningar inne i grottan som såg ut som vikingamålningar. Grottan var nu privatägd och användes till att samla saliv från svalor i (som bodde där). Knasigt men sant. Saliven såldes dyrt och användes i bland annat soppor (liknande gelatin). Blä!
Efter en titt på vikingagrottan åkte vi in i en fin lagun, där vattnet var klarblått och det låg en liten sandstrand nere vid en av klippsluten. Så himla fint. I träden i bergen hängde stooora fladdermöss och det kändes som att man var i en saga (i alla fall om man bortsåg från alla de andra turistbåtarna som åkte omkring också).
Sedan var vi äntligen framme vid nästa badstopp, som var på Maya Bay, där filmen ”the Beach” spelats in. Där gick vi iland, och vi tog en promenad till andra sidan ön. Det var sand över hela ön, men trots det förbannade jag mitt beslut att lämna skorna i båten, för det sprang ödlor och annat otäckt i den djungel-skogen som man var tvungen att gå igenom för att komma till andra sidan. Jag kände mig sjukt rädd när jag gick där alldeles barfota bland (kanske) en massa giftiga djur. Framme vid andra sidan hittade vi en myr-karavan som gick på ett sjukt långt led på väg hem till sitt träd där de tydligen bodde.
När vi tagit oss till andra sidan ön, och sen tillbaka igen, hann vi precis med ett snabbt dopp innan det var dags för båten att åka vidare till stora Phi Phi-ön (eller jo, jag hann förresten ta ett kort åt tre tjejer med som övat LÄÄÄNGE på sin ”the BEACH-pose” för kortet jag skulle ta. Vi kom på i efterhand att Tård borde fotat med vår kamera samtidigt, för de såg så roliga ut att det hade varit skoj att visa er med)…
Då vi kom till stora Phi Phi-ön väntade lunch där på en hippie-restaurang. En buffé som var sådär enligt Tård. Själv åt jag bara lite ris och en banan, och drack te. Och efter middagen fick de som ville (och som hade bra kondition) följa med reseledar-Henrik upp till ”view point”, som var ett utsiktsställe på ön, ca 350 trappsteg rakt upp. Jag hade jättegärna hängt med på det, men kände att läget kanske inte var helt rätt när man är matförgiftad och dessutom är gravid (och utöver det inte har någon vidare kondition). Men nästa gång, då jäklar…
Vi hann med att handla lite smågrejor innan det var dags att rusa till båten där vi skulle mötas kvart i fyra. Vi var där ganska prick i tid, men ingen båt syntes till. Vi kollade runt omkring oss, men nä, inte en människa vi kände igen heller. Vi började fundera om vi verkligen kunnat missförstå mötesplatsen. Men nä, vi insåg snart att vi blivit lämnade på ön. Jag tog snabbt upp min telefon och ringde till Vings servicetelefon (och tackade min lucky star att jag varit d&a
ring;lig så att jag lagt in deras nummer för att kunna ringa dem i morse). Jag berättade hur det stod till och de var ganska snabba med att försöka kontakta en av reseledarna som var med på vår tur. Innan de hade fått tag i dem kom dock vår båt farandes, och ut från båten hängde mr Henrik himself. Han var hyfsat stressad och bad om ursäkt typ 1000 gånger. De hade helt enkelt åkt ifrån oss, eftersom alla var på båten (trots att tiden inte var inne för avgång). Som tur var hade en av passagerarna saknat oss när de kommit en bit (tack!). Henrik skyllde dock ifrån sig på den thailändska reseledarhjälpen han hade med sig och sa att det var hon som räknat in fel antal. Men han fjäskade rätt hårt för oss ändå under resten av resan och kom och bjöd på frukt och var väldigt trevlig.
När vi närmade oss hamnen därifrån vi skulle åka bussen tillbaka till hotellet visade det sig att tidvattnet gjort sig påmint, och vi kunde inte köra in med båten till stranden pga det låga vattnet, utan fick vada in från båten. Ganska rolig syn när alla kom med lyfta kjolar och shorts och försökte ta sig in till land utan att blöta ner sig allt för mycket. Ja, sedan bar det av med buss tillbaka till hotellet igen. Vi gick upp till vårt rum där mamma, pappa, Tett och Moltas väntade. Klockan var drygt halv sju på kvällen, och vi gjorde oss iordning direkt för en gemensam middag ute. Vi hittade till en pizzeria längst ner på gatan, där de tydligen serverade sagolikt god pizza. Jag som gick på magonts-diet åt ris med lite grönsaker istället för pizza, så jag fick inte ta del av den goda pizzan. Inte i dag i alla fall, men jag har blivit lovad ett återbesök på pizzerian innan vi åker hem igen! Moltas vill nog också gärna ta ett återbesök, för han hittade ett fint akvarium med fiskar att sitta och titta på (och brydde sig inte ett dugg om att han satt mitt i vägen för alla servitriser där han satt på golvet och kikade på fiskarna).
När vi kom upp till hotellrummet igen efter middagen var både Tett och Moltas tämligen lättsövda efter en heldag med mormor och morfar vid poolen. De hade båda badat massor, och Moltas hade lekt med nya kompisar. En svensk jämnårig kille som hette Harry och en söt liten australisk-turkisk tjej vid namn Ella. Också hade Moltas och morfar såklart åkt en massa vattenrutschkana med…
