Förlossnings- berättelse nr 3

"Den är märklig den där känslan jag har första natten efter förlossningen. Komplex men centrerad. Livsöverväldigande, liksom. Fylld av fullständig närvaro. Alltid när jag tänker på den så längtar jag tillbaka. Nästan som till ett tillstånd snarare än en tidpunkt. Jag tror att det beror på att det är den enda stunden i livet då jag faktiskt vetat säkert att jag gjort något vettigt."

 

Ovanstående citat beskriver så totalt den känsla jag har haft efter varje förlossning. En så speciell känsla, den där första natten efter förlossningen. Citatet kommer från Annika Lantz bok "9 1/2 månad" och här kommer min berättelse om min tredje (och antagligen sista) förlossning.

 

Klockan ringde tidigt. Jag var så trött så trött. Och då hade vi ändå fått en timme extra att sova, eftersom de ringde från förlossningen igår kväll vid tio-tiden och sa att vi inte behövde komma in förrän klockan åtta (tidigare bud var klockan sju). Jag hörde Tårds slamrande med bestick och tallrik nere i köket när jag låg i sängen och gruvade mig för att kliva upp. Han åt frukost. Lyllos honom. Själv hade jag varit fastande från klockan tolv i natt, och skulle vara till flera timmar efter bebisen kommit. Inget vidare. Det finns ingen gång man är så hungrig och törstig som då när man inte får äta.

 

Jag klev i alla fall upp och tvättade mig och klädde på mig. Duschade gjorde jag för några timmar sedan, innan jag gick och la mig. Håret var fortfarande vått när jag vaknade. Det säger lite om hur få timmar jag sovit. Men ångestkänslan jag hade när jag la mig i natt fanns inte kvar längre. Nu var jag mest bara upprymd över att vi skulle få träffa vår bebis idag. Och rädslan för att nåt skulle gå fel så jag inte skulle få träffa mina pojkar igen nånsin hade ersatts av glädjen att jag skulle få gosa på dem redan senare idag (förhoppningsvis, om jag skulle vara så pigg efter förlossningen som jag hoppades på).

 

Vi kom in till förlossningen strax efter åtta (ja, det var väl ingen som hade trott att vi skulle vara där i tid??). Vi hade parkerat och bar på min förlossningsväska. Tårds fick stanna i bilen eftersom vi blivit förvarnade om att han antagligen inte skulle få stanna. Man fick ringa på dörren för att få komma in till förlossningen, och vi stod och kikade på varandra jag och Tård medan vi väntade. Vilken konstig känsla. När vi skulle komma ut genom samma dörrar igen så skulle vi vara tre. På riktigt liksom (vi var ju tre när vi gick in med, även om en av oss var två. Eller ja, ni fattar). Två damer kom ur hissen från nån avdelning högre upp och skulle gå ut genom entrén och såg oss stå och vänta på att bli insläppta på förlossningen. De frågade om det var dags, och vi nickade. De önskade lycka till och vi tackade och strax därpå kom en sköterska och släppte in oss.

 

Jag fick lämna ifrån mig mina blodgrupperingspapper och sedan blev vi visade in till ett förlossningsrum. Där fick jag en snygg (NOT) vit kappa som jag skulle ta på mig istället för mina vanliga kläder. Jag bytte om och upptäckte att en knapp saknades i min kappa. Den knappen som liksom satt mitt på magen. Den man behövde knäppa för att inte visa hela magen och brösten och allt det där. Jag bad om ett nytt men fick till svar att "vi har ju så ont om linnen". Jaha? Och fortsättningen "du ska väl inte vara uppe och springa så mycket ändå så att det gör nåt". Nähä? Och man vill ju inte vara besvärlig, så jag stod där i mitt linne, med hela magen och brösten bara. Om jag höll i båda sidor av linnet och la dem liksom omlott så dolde jag det som var innanför. Men det var liksom lite svårt med en mage putandes av en 9 månaders bebis. Jag la mig i sängen som stod i rummet och hoppades på att jag inte skulle behöva kliva ur den, med risk för att visa mig naken för en massa människor. Och undrade varför de har trasiga linnen på sjukhuset. Kunde inte nån av sköterskorna ha satt i en knapp när de upptäckte att det saknades en. Eller skicka iväg linnet för lagning någonstans? Sen kom nån och tog prover och hjärtljud på bebisen mättes. Därefter följde väntan. Tänkte att om jag hade haft nål och tråd (och en passande knapp) med mig så hade jag kunnat laga mitt trasiga sjukhuslinne medan jag låg där. Då hade tiden kanske gått mindre långsamt. Är inte det förresten en förträfflig idé? Alla väntande patienter kan sysselsättas med att laga sjukhusets trasiga kläder…

 

Sedan kom lite folk från och till under timmarna som gick, och jag försökte hålla ihop mitt linne bäst jag kunde. Narkosläkaren kom in och presenterade sig och berättade om hur allt skulle gå till (vad gällde narkosen). Han var skitbra och både jag och Tård kände oss uppåt efter hans besök. Han uppskattade att de skulle komma tillbaka och hämta oss vid elva-tiden. Sedan kom läkaren som skulle skära i mig, och även hon var bra. Om än lite mer barsk än narkosläkaren. Men saklig och kunnig kändes det som. Hon lovade att hålla ett extra öga på min livmoder för att göra en bedömning huruvida vi skulle våga oss på att skaffa fler barn efter nu eller inte. Efter att hon varit inne och pratat kom sköterskorna från och till och satte dropp (hon var orolig för att det skulle göra ont när hon stack in nålen och varnade noga innan, och jag tänkte lite fascinerat för mig själv att jag faktiskt var där för att göra typ sju snitt i magen, så ett nålstick hit eller dit gjorde knappast någon skillnad, inte heller skulle den smärtan vara något att jämföra med det jag skulle känna efter kniven gått igenom min hud ett antal gånger), och satte kateter och sånt där som ni inte vill höra om.

 

Vid kvart över elva kom det in ett helt gäng med folk, och vi förstod att nu var det nog dags. Såg att Tård fick den stressade blicken (som jag nu vid tredje gången kan säga att han "brukar" få), men vi gick bara tvärs över korridoren så var vi i operationssalen (till skillnad mot Karolinska där man gått sjutton våningar och tio minuter innan man varit framme). Detta resulterade i att Tård inte hann bli så blek innan operationen var i full gång. Jag fick min ryggmärgsbedövning (som knappt kändes alls, för att jag innan fick en hudbedövning, där har Karolinska nåt att lära, för ryggmärgsbedövningen brukar inte vara att leka med annars), och blev nervält på operationsbädden. Jag blev tillsagd att s&auml
;ga till om jag blev illamående eller trött. Strax därefter kände jag hur jag blev illamående, men hade då hört vagt långtborta att de pratat om att sätta in blodtryckshöjande medicin i mitt dropp eftersom jag fått ett blodtrycksfall, så jag sa inget. Sen blev jag mer illamående och sa till. Strax därefter blev jag jättetrött och på ett par sekunder så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Och NU blev Tård blek. Han såg att jag var på väg bort och narkosläkaren pumpade in mer blodtryckshöjande medicin. Sen var jag tillbaka igen, och det var dags att göra snittet. De höll på ett tag och grejade. Det var ärrigt, vilket är naturligt vid tredje snittet, så det tog lite längre tid än vanligt. När läkaren hittat in till min livmoder sa hon högt och tydligt att hon inte rekommenderade mig att bli gravid igen, för min livmoder var så tunn, så tunn. Hon undrade om pappan ville komma och kika. Eller förresten, hon tyckte till och med att han skulle göra det. Tård avböjde dock bestämt och blev om möjligt ännu lite blekare och undrade hur hon trodde att han skulle kunnat avgöra om min livmodervägg var tunn eller inte. Det var ju inte direkt så att han fått erbjudande om att kolla på min livmoder så många gånger förut om man säger så. Faktiskt ingen gång, och det var han rätt nöjd med.

 

Det var en härlig stämning under operationen. Det nynnades och visslades och småpratades med skönt glada röster. Narkosläkaren stod ovanför mitt huvud och kikade ner bakom duken, och såg hela operationen därifrån. Han hade lånat vår kamera och stod beredd att knäppa allra första kortet på bebisen, när den lyftes ur magen. Sen hörde vi en liten hostning, ungefär som då när Moltas kom ut, och sen kom de med ett litet knyte. De kom fram bakom skynket och visade upp att det var en liten tjej. En liten tjej som det första hon gjorde var att kissa ner pappa. Sen fick hon kramas lite med mamma innan det var dags att få en lite kortare navelsträng, och blöja, vikt och längd. Pappa följde med för att fixa det medan mamma syddes ihop. Narkosläkaren kom in och rapporterade om att min dotter mådde bra, men att hon fått lite svårt att andas (vilket är vanligt när man föds med kejsarsnitt, och ännu mer vanligt när man väljer att hosta innan man är ute ur magen och drar in fostervatten i halsen), och hade fått syrgas. Han sa lite på halvskämt att pappan hade blivit lite blek, eftersom Tårds bleka ansikten hade skämtats om under förlossningen. Jag syddes ihop med visst besvär (ärrigt som sjutton ju, vilket väl gör det svårare att sy). Sen kom Tård, och Vila som lilla tjejen ju skulle få heta, tillbaka, och jag fick gosa med min lilla dotter en stund innan jag skulle lyftas över till min vanliga säng igen. Jag fick veta att hon vägt över 3600 gram vid vägningen, och jag var förvånad. Hur kunde hon väga så mycket när hon ju var så liten! Och dessutom hade hon ju plockats ur mammas mage två veckor för tidigt. 51 cm lång fick jag veta att hon var med, och där stämde det ju bättre, i att hon kändes liten menar jag.

 

Sen fick vi veta att jag skulle köras upp till uppvaket där jag skulle få ligga medan bedövningen gick ur. Tård och Vila skulle få stanna på förlossningen. Suck. Detta för att det var för lite personal på förlossningen (eller för mycket patienter kanske snarare). Jag hann i alla fall hålla Vila en stund medan vi väntade på personalen som skulle köra upp mig dit, så hon hann smaka på mammas mjölk. Vi fick nästan applåder så duktiga vi var som lyckades med snuttning redan när lilltjejen bara var några minuter gammal. Hepp, man är väl amnings/di-kung (eller drottning eller hur det nu ska vara?!).

 

För mig följde sedan ett par timmars väntande på uppvaket. När vi fått Moltas var det typ samma väntan, men då utan att jag visste varför Moltas och Tård inte kom, eller varför jag inte fick åka till avdelningen, så då var den lite jobbigare. Nu accepterade jag ganska så snart att jag skulle få vänta här tills bedövningen skulle släppa. Jag passade på att sova en stund och två timmar (och en massa tester och frågor osv senare) så var det dags att få återvända till min familj.

 

Tård och Vila hade suttit i en fåtölj i rummet på förlossningen först ett tag. Sedan hade de blivit förflyttade (efter att ha fått sätta en ROSA nål på förlossningstavlan som visar hur många födslar per dag som sker på Västerås BB, och hur många killar respektive tjejer som föds) till avdelningen där jag och Vila skulle bo under vår BB-vistelse (Tård skulle inte få stanna kvar, snyft), och där satt de på en pinnstol när jag kom dit. Ett skynke delade av mot ett annat par som fått sitt första barn idag med, en pojke. Det kändes inget vidare ärligt talat att dela rum med någon okänd. Särskilt inte när man som vi låg ytterst i rummet, utan varken besöksfåtölj, tv eller fönster på vår sida. Och dessutom med passage för våra rumskompisar som sprang ut och in tämligen ofta. Tård var stel i axlarna efter att ha suttit och hållit Vila på en pinnstol i ett par timmar, och lämnade över henne till mig. Hon började snutta direkt och vi myste i sängen. Vi fick en telefon installerad och ringde runt till familjerna och berättade att en lillasyster kommit till familjen. Jag hörde i bakgrunden hur Moltas stojade runt "en lillasyster, har en lillasyster kommit ut ur magen nu?". Tårds mamma började gråta av lycka när hon hörde att det var en tjej, och sa "era jävlar, det har ni vetat om hela tiden". Men det hade vi ju inte. Men det var ändå skoj såklart att hon blev så glad.

 

Efter en stund skickade jag ut Tård för att fråga om vi skulle få nåt förlossningsfika. Man blir hungrig av att inte äta nåt på hundra timmar (kändes det som). De ville att jag skulle dricka lite vatten först för att se att det gick bra, och visst gjorde det det. Sen kom världens finaste förlossningsfika-bricka in, med två stora smörgåsar vardera, te och nåt bubbligt i vinglas. Mums. Det var obeskrivligt gott! Dessutom hade mina fötter börjat vakna såpass att jag kunde röra på tårna. Jippie! Vila låg och sov gott mellan mina fötter medan vi fikade.

 

Så snart mina fötter fått tillbaka sin känsel så ringde jag på klockan och bad om hjälp att få komma ur sängen. Här skulle minsann inte vilas längre än nödvändigt. Sköterskorna tittade lite undrande på mig, men hjälpte mig i alla fall upp. Det kändes bättre än väntat att vara uppe på benen (och då var förväntningarna på att inte behöva ligga i en svettig säng l
ängre ändå ganska höga). Jag knatade iväg till toaletten för att tvätta av mig lite, med en sköterska på givakt utanför ifall något skulle gå på tok. Jag kände mig dock toppen och kände att jag helst av allt ville ta en dusch. Och bli av med kateter och dropp-nål. Jag informerade sköterskan som var lite tveksam till att ta bort dropp-nålen, eftersom den kunde behövas ifall jag skulle få ont, men jag försäkrade om att det inte skulle hända. Droppnål och kateter plockades bort och jag tog mig en dusch och klädde på mig mina egna kläder (ärligt talat, sjukhuskläder är ingen höjdare, inte ens de som har knappar). Sen ringde jag mamma och pappa så fort jag snofsat till mig lite och sa "skynda er, kom hit". Då var klockan ungefär sex på kvällen och Vila var knappt sju timmar gammal.

 

Mamma, pappa, Emmelie, Moltas och Tett slängde sig iväg så fort de nu kunde med lastande av två barn i bilbarnstolar, och strax var de utanför avdelningen i besöksrummet. Vi tog med oss Vila i hennes vagnsäng och gick ut. Det kändes ofattbart härligt att få se våra små killar igen när de varit borta så länge. Moltas kastade sig runt halsen på oss båda (och det kändes jättejobbigt att inte få lyfta honom). Han blev också helt tagen över sin lilla lillasyster där hon låg i sin säng. Över hur liten hon var och vilka små fötter hon hade. Tett var precis så där skeptisk inför mamma och pappa som man får vara när man bara är ett år och har varit borta från dem i över en vecka. Men det tog inte så många sekunder innan han sträckte ut armarna mot oss och mys-log som bara Tetten kan göra. Bäbisen brydde han sig inte så mycket om, mer än att han pekade på henne som för att visa för oss att det fanns nånting där i vagnen.

 

Vila sov sig igenom mer eller mindre hela besöket med ett behagligt hummande, medan hon, utan vetskap, hälsade på hos brorsans, mormors och morfars famnar. Moster Emmelie höll sig på lite avstånd eftersom hon var förkyld och inte ville smitta Vila. Men hon hade fullt upp med storebrödernas upptåg ändå, så det gjorde inget att inte alla bara var intresserade av minsta knytet.

 

När killarna gosat så mycket med mamma, pappa och lillasyster som de orkade vid den tiden på kvällen så packade mormor, morfar, Emmelie och de in sig i hissen för att åka ner till bilen och sedan vidare hem till oss för att sova. Vi, resten av familjen, gick tillbaka till vårt rum och åt lite middag och myste lite. Vi pratade om hur konstigt det kändes att säga hon, henne, gumman osv (ja, ni förstår, alla tjej-ord som vi inte har någon som helst vana av att använda). Tård hade svårare för det än jag, eftersom jag ju haft en massa tjejbarn att ta hand om tidigare, i form av småsyskon och au pair-barn. Men jo, det blev "Tetten" och "gubman" några gånger innan jag fick till det ordentligt om jag ska vara helt ärlig…

 

Jag ropade till mig en sköterska senare på kvällen och undrade om det var något speciellt att tänka på om jag skulle vilja åka hem tidigt, om vi behövde boka tid med barnläkare imorgon eller nåt sånt. Det var inga problem att få åka hem på fredag i alla fall om jag skulle vilja det, om jag då skulle känna att det kändes ok. Jag var övertygad om att det skulle kännas ok och hade redan börjat längta hem. Kändes som att vi hade varit för rastlösa för sjukhuset från 16-tiden, och Tård sa att det märks att det är tredje barnet när man börjar bli rastlös på BB redan när bebisen bara är ett par timmar gammal. Och jo, det kan väl ligga nåt i det.

 

Vid niotiden på kvällen var det dags för Tård att säga hej då till sina tjejer (oj, det där lät ju också ovant). Han fick inte stanna kvar och skulle lämna oss ensamma för natten. Kändes galet konstigt. Inget jag önskar någon att behöva vara med om, att skiljas åt som familj när man precis blivit en till i familjen. Vi skulle knäppa några fina kort på Vila med systemkameran, som Tård skulle lägga upp på twum när han kom hem, men upptäckte tyvärr att blixten och kameran inte ville synka riktigt längre, så vi gav upp våra försök vid tjugo över nio då Tård varit kvar på avdelningen på övertid i tjugo minuter redan. Vi pussades en massa godnatt och hej då och sen gav han sig av hemåt. Åh vad konstigt och tomt det kändes… Jag tog Vila till mig och berättade att pappa åkt hem och att vi fick klara oss på egen hand nu hela natten. Jag vet inte om hon förstod men hon kikade upp på mig och sen ville hon ha mat och somnade snart vid mitt bröst. Jag la försiktigt ner henne i sin säng när hon somnat och hon låg och hummade som en liten groda. Jag ringde till mormor och berättade om lilla grodan, och sen släckte jag för att försöka sova. Jag somnade ganska snabbt till ljudet av min dotter. Min dotter, ah vilken lycka! 🙂

 

Ps. Jag blev senare under natten väckt fler gånger än vad jag sov av min rumskamrat och hennes son. Sonen grät och mamman suckade och stönade om möjligt ännu högre än vad sonen grät. Mamman vankade dessutom av och an förbi mig och Vila, ut ur rummet och in igen, och mamman kastade sura blickar på vår snälla dotter. Vår snälla, söta, tysta lilla dotter som sov hela natten igenom efter en liten matstund då hon fick somna med mamma i sängen. Den natten som för övrigt blev vår enda natt på BB, eftersom vi efter mycket bön och bedjande fick åka hem redan dagen efter, och sova i våra alldeles egna sängar, hemma.